Loverose

 

 

Det är här som jag märkt av mina framsteg mest. Jag har lyckats öka min dagliga promenadsträcka till mellan 2-3 km. Vilket känns väldigt stort för min del. Var längesen jag kunde gå så långt. Det känns bra att det märks framsteg på något håll. Det får en motiverad till att orka fortsätta kämpa. När jag använder högerbenet sväller vaden upp och smärtan och domningarna ökar så därför har jag köpt ett par vad compressationer. Det är nog mycket tack vare dem som jag kunnat utöka min promenadsträcka. Vaden sväller fortfarande, men de håller ner lite av svullnaden. Värt varenda krona.

 

 

Jag går regelbundet till en sjukgymnast och får råd och tips på olika saker. Vi går igenom övningar, lägger till och tar bort delar för att förbättra dem utifrån mina förutsättningar. Främst eftersom vissa delar av övningarna direkt gör att benet domnar bort och ryggsmärta tilltar t.ex. de övningar som innebär att man spänner rumpan.

 

Fick igår godkännande till att testa gå på gåband, testa köra crosstrainern långsamt samt att testa bröstsim med bastu efteråt för att inte mina muskler i ländryggen ska bli nerkylda. Det känns bra! Äntligen! Ska följa med min man till gymmet i dag. Även om det är lite så är det alltid något. Har längtat efter att få godkännande att gå till gymmet.

 

 

 

Alla som läst här tidigare vet att en stor del av känseln under höger knä är borta efter andra operationen. I de delar som jag har känsel i under knäet är känseln även nersatt på och det känns som "sockerdricka" i vaden/foten hela tiden. Vilket tagit tid att vänja sig vid. Nu börjar jag vänja mig och acceptera att det kanske alltid kommer vara så. Visst det känns väldigt tråkigt att det är så, men jag kan gå och jag kan använda benet så ska inte gnälla. Det finns andra som har det värre. Upptäckte för någon dag sen att jag hade ett ganska stort skavsår på höger fot som jag inte alls känt av. Så man får passa sig lite för att göra illa sig för skulle nog inte märka det direkt.

 

När jag promenerar/står/gör övningar börjar oftast domningarna/svullnaden i vaden/foten öka för att efter en stund sprida sig uppåt över knäet. Ryggont kommer också efter ett tag som sen går ner över rumpan för att sedan möta upp domningarna i låret. När de möts upp då orkar jag inge mer. Både pågrund av smärtan men öven för att balansen inte fungerar speciellt bra när hela högerbenet är bortdomnat.

 

 

 

Ärret har läkt väldigt fint! Känner mig nöjd med hur det ser ut redan. Här kommer senaste bilden på det.

 

 

 

Som jag nämnt ett par gånger har detta år varit det värsta i mitt liv och jag bestämde mig för 5 veckor sen att försöka vända allt det här negativa som hänt mig till något positivt. Jag bestämde mig att jag ska satsa på mig själv och min hälsa. Kost och träning ska vara i fokus för att bli hälsosammare. Behöver göra detta för mig själv och för min rygg. Den smärta som jag upplevt i år vill jag aldrig mer vara med om. Fem veckor har gått och jag ser resultat och framförallt mår jag bättre.

 

 

Året fortsätter att vara det värsta någonsin. Tårarna kom tillbaka förra veckan då vi fick ett mycket tungt och tråkigt besked. Min svärmor, mina barns farmor, min mans mamma har cancer! Det kom som en chock för oss alla! Från ingenstans. Hon ligger nu på sjukhus och kämpar in i det sista. Vi försöker hålla ihop, men jag känner att tårarna kommer hela tiden. Hon har alltid funnits hos oss. Barnen har alltid kunnat gå till farmor när de velat. Nu blir det aldrig mer så. Vi har berättat åt barnen att farmor fått cancer, men inte sagt hur allvarligt det är. Jag är så orolig att Wilma inte kommer klara av att hantera det som komma skall. Hon är så känslig för allt. Värre än mig. Jag är orolig hur min man ska fixa det hela. Han försöker alltid vara stark in i det sista. Men hans mamma är den han har. Det kommer bli tomt efter henne. När vi var förbi hennes lägenhet och slängde ut det som var dåligt ur kylen känns det så hemskt att tänka att hon aldrig mer kommer komma tillbaka till denna lägenhet. Hur ska vi fixa att röja undan saker? Allt blir ju ett minne. Den sista tiden kommer hon bo på ett boende. Vilket är jätte bra för henne. Hon behöver det. Jag försöker vara stark för min man, men det är inte alltid så lätt. Ta hand om varandra!!!

 

 

 

Det är ju mer än en evighet sen jag jobbade och träffade mina kollegor. Jag har bestämt mig för att åka till jobbet den 11/8 för att hälsa på och känna hur allt känns. Är sjukskriven augusti ut men skulle vilja börja jobba när skolan börjar den 22/8. Får se vad som händer och hur det känns. Hoppas går ju alltid! :)