Loverose

Söndagen den 16 mars fick jag åka hem. Tre dagar efter operationen. Det kändes som mer än en evighet sen jag var hemma. Det var så skönt att komma in genom dörren och se mina tjejer. De blev så glada när de såg mig. Min man hade sagt att han skulle åka och handla för att överraska dem med att komma hem med mig. Jag mådde så bra. :)

 

 

 

 

Första dagen hade gått ganska bra på hemmaplan. Det var skönt, men lite ovant att vara hemma igen. Jag hade börjat göra alla övningar jag fått av sjukgymnasten. Det fungerade bra hemma. Jag använde kryckorna hemma. Det kändes som att de bara var ivägen, men benet var fortfarande för svagt för att gå utan.

 

Den 18/3 hade jag tid för att se över och lägga om såret. Det var väldigt långt till hälsocentralen när man gick med kryckor. Det var första gången jag gick så här långt med kryckor och det var första gången jag var ute själv efter operationen. Jag var tvungen att stanna ett flertal gånger för att vila och återfå mer energi. Tillsist var jag framme. Jag anmälde mig och inväntade min tur. Det blev nästan direkt. Det var lite spännande att höra hur såret läkt och hur hon tyckte att det såg ut. Det var bara positivt. Det såg bra ut sa distriktsköterskan som sedan tvättade rent och la ett nytt omslag på såret. Innan jag for hem bokade vi en ny tid för omläggning .

 

På väg tillbaka till lägenheten blev det uppförsbacke. Det var inte det lättaste med ett svagt ben. Jag blev omkörd av en äldre man med rullator som gick i snigelfart. Höll på att skratta ihjäl mig inombords. Det måste sett så roligt ut. Till sist tog jag mig hem och la mig ner för att vila. Jag hade fixat min första vända efter operationen. Jag kände mig nöjd och duktig. 

 

25 mars var det dags igen för att återigen lägga om såret på ryggen. Denna gång tog jag och lämnade kryckorna hemma. Jag hade tränat att gå kortare sträckor inomhus utan kryckor och nu kände jag att det var dags att pröva mina vingar och lämna dem hemma. Jag gick och det gick bra, men inte så snabbt. Det hade kommit någon liten blodfläck på bandaget på ryggen så än en gång var jag väldigt nyfiken på hur det såg ut. Jag  kände att det var lite pinsammare att gå sakta när man inte hade kryckor. Det blev inte lika tydligt att man var sjuk. Tagit på mig en långärmad tröja eftersom alla nålstick nu börjat göra sig till känna. Armar, händer, armveck och magen var helt blå. 

 

Väl på hälsocentralen fick jag komma in nästan direkt igen. Skönt att slippa vänta. Distriktsköterskan kikade på såret och sa att det såg fint ut. Det som blödit lite var ett stygn som släppt och vätskat lite sa hon. Hon tvättade rent det och plåstrade om mig. Sen bokade vi en ny tid och så var jag på väg hem igen.

 

1 april var det dags igen för omläggning av såret. Nu gick det snabbare och bättre att ta sig fram. Den korta biten mellan lägenheten och hälsocentralen kändes inte alls speciellt lång nå mer. Det gick verkligen åt rätt håll nu! Så skönt jag kanske skulle kunna börja jobba tidigare än vad jag sagt. :) Ryggen sa inte ifrån lika mycket nu heller när man råkade vrida den lite grann. Den här gången fick jag ett frikort som jag tjänat in mellan 17/2 - 1/4. Hade fått ett ännu tidigare om jag skrivit upp gångerna i januari. Är första gången jag har ett högkostnadskort. Jag är väldigt tacksam för att de finns. 

 

Även denna gång kom jag in omgående. Hade en väldig tur med det. Denna gång sa distriktsköterskan att såret hade läkt. Det såg fint ut. Hon frågade om jag ville ha ett bandage? Jag svarade ja. Det kändes bättre med tanke på att man har byxkanten som ligger och stöter mot det området hela tiden. Hon la om ärret och gav mig några extra förband ifall jag behövde byta. Nu behövde jag inte komma tillbaka dit för ytterligare koll av såret. Det kändes bra. 

 

 

Den 5/4 la vi om såret/ärret på hemmaplan för första gången. Då passade min man på att fota det till mig. Äntligen fick jag se hur det såg ut. Det var mycket mindre och finare än jag trodde. 

 

 

Det gick väldigt bra att göra de övningar som jag fått med mig hem från sjukgymnasten på sjukhuset. Varje dag kände jag mig starkare i benet. Jag hade fått in en bra rutin med att göra övningarna ca 20 minuter efter medecinen. Det blev tre gånger om dagen. 

 

 

 

Jag försökte hitta på något varje dag. Det kunde vara att följa med i bil till Willys och gå i affären medan resterande familj fokucerade på att handla. Jag var med en sväng och såg när min äldsta dotter brottades. Följa med ut till sophuset eller ta en promenad och möta tjejerna när de kom hem från skolan. Korta utflykter som fick mig att komma ut från lägenheten och med små steg tillbaka mot vardagen. 

 

 

Medecineringen jag hade vid hemgång fungerade bra. Eftersom jag inte hade ont så började jag minska smärtstillande eftersom till det tillsist var borta helt. Precis som jag fått instruktioner att göra. Den enda medecinen som jag tog i början av april var Gabapentin Actavis 300 mg på morgonen och 300 mg på kvällen (som jag inte fick sluta med själv) samt en tablett Omeprazol på morgonen för magen. Det var början av april. Jag hade blivit sjukskriven till och med 2/5. Jag saknade mitt jobb otroligt mycket och som jag kände då hade jag förhoppningar om att kanske kunna vara tillbaka på jobbet innan dess. Jag hade som sagt inte ont, men var inte den snabbaste eller uthålligaste ännu så det behövde bli lite bättre. Det gick några dagar in i april då något plötsligt hände.