Loverose

 

 

JOBB OCH SJUKGYMNASTIK

 ( 20 januari - 4 mars ) 

 

Den 20 januari var jag tillbaka på jobbet efter 2 veckors sjukskrivning. Jag försökte att göra allt som jag gjort tidigare. Det var helt underbart att vara tillbaka. Hade verkligen känts som en evighet att vara hemma. Jag som aldrig är sjuk! Jag har verkligen världens bästa jobb och helt underbara kollegor så det är klart man längtar till jobbet. Smärtan i höften fanns närvarande hela tiden, men med smärtstillande blev den hanterbar. På kvällarna efter jobbet orkade jag inte speciellt mycket. Låg mest i sängen och vilade upp en utmattad kropp för att kunna orka nästkommande dag.

 

Läkaren från akuten skrev en remiss till sjukgymnastik åt mig. I början av februari ringde en sjukgymnast upp och erbjöd mig tider.  Dessa passade inte mig då alla tider var under arbetstid vilket jag kände att jag inte kunde ta då jag redan varit borta så mycket. Därför sökte jag mig till en privat sjukgymnast som kunde erbjuda kvällstider.

 

Min första tid var den 17 februari. Jag hade bytt om och var redo att få lära mig övningar på hur man tränar upp den här förbaskade höften så den någon gång blir bra. Första mötet gick åt till att beskriva mina problem, sen gjorde sjukgymnasten en grundlig undersökning av höften. Efter det fick jag någon form av laserbehandling för att för igång blodcirkulationen och sen kopplade han på en TENS-apparat på min höft där jag upplevde att smärtan var som mest. Han sa att den verkar  smärtstillande. Det var så skönt, men samtidigt gjorde det ont. Svårt att beskriva, men hade gärna tagit med den hem. Upplevde den som smärtstillande under de minuter som jag fick behandlingen, men jag kände ingen bättring efteråt. Innan jag gick hem fick jag med mig ett gummiband och sjukgymnasten visade mig tre olika övningar som jag skulle träna varje dag.

 

En vecka senare den 24 februari var det dags igen. Jag hade varit duktig och gjort mina övningar varje dag och ibland till och med två gånger. :) Smärtan nu var värre än sist vilket fick min sjukgymnast att bli fundersam. Han hade förväntat sig en bättring. Han gjorde återigen en undersökning av höften och sa då att min smärta kanske berodde på en inflammerad slemsäck i höften. Jag hade några av symtomen på detta. Jag fick återigen laserbehandling och behandling med TENS på min onda höft. Sjukgymnasten la till ytterligare två övningar så nu körde jag fem olika övningar för höften varje dag.

 

Nästa besök var den 3mars då var jag riktigt dålig. Jag haltade in hos sjukgymnasten och fick kämpa ordentligt bara för att ta av mig skorna. Jag hade gjort mina övningar halva veckan sen hade kroppen sagt ifrån, det var för smärtsamt. Sjukgymnasten såg riktigt orolig ut när han såg vilket skick jag var i. Det gick ju inte direkt åt rätt håll. Han gjorde återigen laser och TENS behandling och försökte känna på min höft. Lokalisera vart smärtan var som störst. Han rekomenderade mig att gå till läkaren och be den kolla om det kunde vara en inflammerad slemsäck och han sa då att en kortisonspruta kunde vara lösningen på mitt problem. Jag hade väldigt positiva erfarenheter av min förra kortisonspruta och tyckte att jag skulle testa detta. Jag ringde den privatläkare som han rekommenderat, men fick ingen bra känsla kring den läkaren så jag bestämde mig för att vända mig till Sensia som har läkarmottagning med ortopeder. Typiskt var det sportlov denna vecka så väldigt många av personalen var lediga och jag fick en tid först veckan efter. Jag tänkte att det ska nog bli bra. Jag fixar att vänta tills dess. Jag hade i huvudet att då ska jag få träffa en specialist som inte är stressad över andra patienter. Men jag hann aldrig träffa honom. 

 

Samma dag som jag höll på att ringa efter läkartider den 4 mars hade jag väldigt ont. Det var gränsfall till att jag åkte till jobbet på morgonen. Jag var tvungen att gå iväg från mina kollegor ett flertal gånger för att jag började gråta. Jag tycker inte om att gråta framför folk och jag tycker inte om när folk tycker synd om mig. Jag hade planering halva dagen så lyckades hålla mig borta från att någon skulle se mig tills min nyaste kollega kom in och frågade hur jag mådde. Då brast det. Jag försökte bita ihop men det gick inte. Nu stod jag där och grät framför min kollega som jag knappt kände som började hos oss när jag var sjukskriven i januari. Hon kramade mig, försökte trösta mig och övertala mig om att jag måste till akuten. Jag kunde inte må så här. Tjurskallig som man är lyssnade jag inte på henne utan jobbade klart min dag för att sedan hamna direkt i sängen hemma. Helt slut både fysiskt och mentalt är otroligt jobbigt att bita ihop och hålla en fasad uppe när man mår så dåligt. Jag hade ju en läkartid till en ortoped, om en vecka. Det skulle jag nog fixa, eller?