Loverose

 

( 7 april )

 

Jag minns inte riktigt när jag upptäckte smärtan i vaden första gången. Men jag vet att den här dagen pratade jag med min man om att det var en punkt på vaden som gjorde ont. Det kändes mer ju längre sträcka jag gick. Jag kom att tänka på fredagen innan operationen. Den där kvällen då underbenet hade känts som att det skulle gå sönder. Jag började tänka på att det kanske var något som faktiskt gick sönder i benet då. Alltså någon muskel som brast eller liknande. När man tröck på ett visst ställe på vaden gjorde det riktigt ont. Var inget jag hade något större problem med , men jag kände att det var lika bra att kolla upp det direkt så det inte skulle bli ett hinder sen när jag skulle tillbaka till jobbet. I det här läget trodde jag att det antingen var en muskelbristning, någon svullnad eller att det eventuellt var benhinnan som bråkade. Dagen efter den 8 april ringde jag hälsocentralen och bad om att få en tid att kolla upp detta på. Eftersom det inte var akut fick jag en tid om två dagar. Vilket var helt okej för min del då jag inte heller hade jätte mycket besvär med detta. 

 

 

( 10 april )

 

Jag gick till hälsocentralen på bestämd tid för att kolla upp den onda punkten på benet. Jag hade gjort ett kryss på vaden exakt där jag hade som ondast för att jag skulle slippa leta efter smärtan på vårdcentralen. När jag kom dit fick jag berätta om mina besvär och om min operation. Läkaren bad mig lägga mig ner på en brits. Nu började hon göra samma undersökning som jag gjort tusen gånger innan operationen. Hon gjordes Straight leg raise (SLR) och när hon gjorde det ökade smärtan i vaden och det högg till ordentligt i ryggen. Sen vred hon lite på min stortå vilket fick mig att känna smärta pånytt i ländryggen. Sen sa hon det. ' Det är nervsmärta som du känner i vaden. Typiskt för den nivå du är opererad på L4 - L5. Men det är så nära på operationen än så det är normalt att känna så. Det är för tidigt att säga om operationen misslyckats. Såret har inte läkt invändigt ännu. ' 

 

När jag gick till hälsocentralen kunde jag inte föreställa mig att läkaren skulle säga att smärtan i vaden var nervsmärta. Men det var just vad hon sa! Vilket bakslag det kändes som. Innan undersökningen var klar bad hon mig gå på tå. Det fixade jag, med lite smärta i höger vad. Sen bad hon mig gå på hälarna. Det gick inte alls. Fick inte högerfoten att lyssna på detta. Åhh det hade jag inte ens testat om jag kunde. Hon sa att det som sagt var nervsmärta. Inget som gick att göra något åt nu. Blir det värre skulle jag vända mig till ortopedmottagningen då jag fortfarande var deras patient tills jag haft mitt återbesök. Jag gick hem igen, jag kände hur ledsen jag blev. Skulle den där förbannade nerven börja bråka igen? 

 

 

( 13 april )

 

Det gick några dagar sen kände jag att smärtan började sprida sig. Nu hade hela underbenets utsida börjat verka lite. Det gjorde inte jätteont, men det kändes i alla fall. Sen några dagar senare kände jag smärta även i lårets undersida. Det här var något nytt! Innan operationen hade min nervsmärta varit på lårets ovansida. Sen hade det även börjat värka i nedre delen av rumpan. Här hade jag inte heller känt någon smärta innan operationen. Eftersom smärtan nu kommit tillbaka och nu börjat sprida sig valde jag att vända mig till ortopedmottagningen. Jag berättade mina symtom och frågade vad jag skulle göra. Skulle jag börja äta Dolcontin igen eller? Sköterskan tog och pratade med min läkare som tyckte att min dos av Gabapentin var låg så jag skulle öka den. Just nu tog jag en 300 mg tablett på morgonen och på kvällen. Jag skulle börja ta en på dagen. Om det inte hjälpte skulle jag om en vecka lägga till ytterligare en på morgonen och om inte det hjälpte skulle jag lägga till en till på kvällen. Alltså 2 - 1 -2. Jag skulle avvakta med Dolcontin, men kunde ta två 665mg alvedon vid behov. Det kändes som att sköterskan visste vad hon pratade om och jag fick upp hoppet om att smärtan skulle sluta öka och sluta sprida sig. Än var inte smärta jätte jobbigt. På en skala 1 - 10 var den ca 4 - 5. Fullt hanterbar. Känslan att det nu gick åt fel håll med min rehablitering var jobbigare. 

 

 

Mitt i allt elände fyllde jag 30 år. Var inget som jag ville fira. Kände mig som en trasig pensionär. Ville inte fira att jag fyllde ett år till. Vi hade i ett års tid planerat att fira denna dag utomlands. Jag var ledsen över att vi inte kunde det. Jag hade verkligen sett fram emot detta. Istället spenderades större delen av dagen liggandes i en säng. Min man, mina barn, mina föräldrar, min syster och mina kollegor försökte fira och uppmuntra mig. Men ska ärligt säga att denna dag var tung. 

 

Påsken spenderades hos mina föräldrar. Det var skönt att byta miljö även om det var en säng till en annan. Bilresan dit på en timme gick riktigt bra. Vi umgicks och åt god mat. Jag hade blivit lite sämre i magen under dessa dagar. 20 april var sista dagen hos mina föräldrar och då la min mage av. Jag har ett hiatusbråck i magen. Bråcket sitter mellan matstrupen och magsäcken och gör att det alltid är öppet där emellan. Brukar känna problem med det ca 2-3 ggr per år. Nu hade jag inte tagit med mig denna medecin som jag behövde så det var bara att sätta sig i bilen och åka hemåt. Magen gjorde ont och krampade och benet värkte. Det kändes verkligen att jag levde. Väl hemma var det bara att ta medecinen krypa ner i sängen och försöka sova bort smärtan. Jag hade under påsken upplevt att smärtan i benet både ökat och det var jobbigt. 

 

Måndagen den 21april. Jag var helt slut efter gårdagens smärtor som hade varit både i magsäcken och i högerbenet. De senaste dagarna hade bensmärtan ökat. Jag uppskattar att nu låg smärta  mellan 5-6. Det gick verkligen åt fel håll. Förutom underbenet, lårets baksida och nedre delen av rumpan hade foten börjat värka och även höger sida av underlivet. :( Smärtan var fortfarande fullt hanterbar hemma, men att smärtan hela tiden spred sig och ökade gjorde mig orolig. Men jag skulle träffa min läkare för återbesök dagen efter så orkade inte ringa om detta utan tänkte att det kunde vänta tills återbesöket. 

 

 

( 22 april )

 

Dagen blev inte som jag tänkt mig. Steg upp tidigt då jag skulle träffa läkaren som opererat mig, men precis när jag skulle åka ringde telefonen. Min läkare var sjuk idag så återbesöket blev framflyttat. Det kändes tråkigt då jag sett fram emot att prata med honom då de senaste två veckorna varit rätt dåliga. Men sjuk det kan ju alla bli även om man är läkare. 

 

Jag hade ju förberett mig på att behöva anstränga mig en del idag så bestämde mig för att testa ifall jag fixade att gå en sväng runt kvarteret. Hade 1 km som mål. Var ganska slut redan efter 200 m. Efter 500 m hade jag gärna satt mig ner. Fixade 1 km, men det kändes som att det var just på gränsen. Har märkt att jag fixar ca 20 min sitta/gå/stå. Det har minskat lite. Jag har kunnat fixa betydligt mer efter operationen. Det var åtminstonde 40 min tidigare utan problem. Mer ville jag inte pressa då, men hade förmidligen fixat ännu mer innan nervsmärtan kom tillbaka. 

 

Nu hade jag i alla fall fixat att gå 1 km och det gjorde mig glad. Även om det var löjligt kort med snigelfart var jag stolt. :) Benet värkte rejält efter detta så det blev raka vägen till sängen och vila. 

 

 ( 23 april)

 

Jag ringde ortopedmottagningen av flera orsaker idag. Först så behövde jag ett nytt recept på Gabapentin då dessa nästan var slut. Sen var jag nyfiken på när jag skulle på återbesök. Visade sig bli den 7 maj. Så min sjukskrivning skulle förlängas till dess. Sen berättade jag återigen att smärtan hela tiden ökade. Även om det gick sakta så gick smärtan uppåt. Sköterskan jag pratade med rådde mig till att gå upp med dolcontin igen. En 5 mg tablett morgon och en på kvällen. Jag lyssnade på detta och hoppades att det skulle hjälpa. Jag frågade hur mycket jag vågar röra på mig? Fick till svar att jag skulle röra mig så mycket jag kunde. När det gjorde för ont skulle jag vila. Så då körde vi på det. Det var bra att röra på sig. Så försökte röra på mig lite varje timme hemma samt att jag försökte komma ut varje dag på något litet. 

 

Den 25 april tog jag exempelvis en till vända här i området. Återigen en kort sträcka i snigelfart, men  bara att komma ut i friska luften gav en extra energi. Det var inte smärtfritt att promenera. Men läkarna säger att rörelse är bra för att bli frisk. Det är inget jag vill mer just nu. Jag vill bli frisk. Jag vill kunna röra mig. Jag vill kunna jobba. Det är så tråkigt att vara hemma! 

 

( 28 april ) 

Nu gjorde det ont i ryggen! Nu kände jag att det började bli jobbigt. Jag hade ju inte alls haft ont i ryggen tidigare. Inte innan operationen och inte speciellt mycket efter. Nervsmärtan hade spridit sig upp på ryggen. Jag kunde känna smärtan hela tiden nu. Den gick från stortån genom underbenets utsida, genom knäet, genom lårets undersida, hela nedre delen av höger rumpa, höger sida av underlivet och sen upp efter ryggraden till just under ärret på ryggen där smärtan 'slutade'. Det kliade i såret också. Jag upplevde även att nu kände jag inte mig kissnödig nå mer. Men det var inga problem att kissa. Smärtnivån låg mellan 6-8. 

 

Jag ringde till ortopedmottagningen. Ryggsmärtan kunde de inte säga något om utan jag skulle ta det på återbesöket. Så länge jag kunde kissa behövde jag inte oroa mig om blåsfyllnaden fick jag till svar. Kliandet var hon tvungen att rådfråga om. Svaret blev till sist att jag fick vända mig till vårdcentralen för att få en salva utskriven om klådan inte gav med sig.

 

Sammanfattningsvis så skulle jag avvakta till återbesöket veckan efter om jag kunde. Om smärtan blev för mycket skulle jag vända mig till akuten.

 

 

Den 5 maj bad jag barnen fota mitt sår eller ärr kanske man säger. Det har hänt en hel del på en månad. Det känns skönt att det ser fint ut på ryggen i alla fall. Så slipper man fundera på om det blir några komplikationer med det. 

 

( 7 maj ) 

Jag bet ihop till återbesöket. Även om jag vissa dagar känt att jag behövt åka till akuten. Jag stannade hemma för jag visste att smärtstillande inte biter så bra på den här trevliga smärtan. Äntligen var det 7 maj och återbesök till läkaren som opererat mig. Jag såg fram emot att få prata med honom. Att få höra vad han hade att säga om min stegrande nervsmärta. Det var min sista sjukskrivningsdag och kände att det inte fanns en möjlighet att jobba dagen efter. Så jag hade förväntat mig att bli sjukskriven ett tag till och kanske få andra mediciner. Det var inte riktigt vad som hände den dagen. Mitt återbesök blev väldigt händelserikt och alldeles för spännande för min smak.