Loverose

Jag har under våren befunnit mig inlagd på sjukhus och börjat kunna deras rutiner utantill. Denna morgon började inte annorlunda. Jag hade varit vaken hela natten och kämpat mot min smärta tillsammans med personalen. Dagen innan hade en läkare varit förbi och sagt att enligt henne var det mycket ärrvävnad som ställde till det. Ryggkirurgerna skulle också titta på bilderna men hon trodde att det nu skulle bli omlagd  medicinering för min del. Jag hade frågat henne om det skulle bli bättre? Om jag skulle bli bättre? Om smärtan skulle försvinna? Hon hade sagt ja. Det lät så bra, men just nu såg jag inget ljus. Jag befann mig i mörkret och jag orkade inget mer! Jag ville ge upp! 

 

Byte av personal skedde i vanlig ordning på morgonen. Nattpersonalen fick bege sig hemåt efter att återigen fått jobba för pengarna. Fredag morgon var det nu. Jag hade inte sovit sen i söndag! Jag hade inte ätit sen onsdag morgon och det var inte mycket jag fick i mig då! Behöver kanske inte nämna att jag var helt slut! Personalen kom in och hälsade på morgonen på mig och kollade över hur jag mådde. Ute i korridoren hörde jag hur de börjat förbereda frukosten. Jag fick erbjudande om jag ville äta något. Skakade på huvudet jag var inte alls sugen på mat. Tror ändå att droppet gett mig lite enegri under natten. Brevid mig på säng bordet stod det ett varierat utbud av saker som personalen försökt uppmuntra mig till att äta. Det var näringsdrycker, saft och yougurt m.m. Jag hade tackat nej till allt. Äta var inget jag kunde läggs fokus på. All min energi gick åt till att kämpa mot mig själv. Kämpa mot den smärta som plågade mig inombords. En smärta jag inte kan beskriva med ord. 

 

Jag låg och grät på mitt rum när jag fick första föraningen om vad som snart skulle hända. En i personalen kom in i korridoren och sa '21an ska fasta! Visst har du inte hunnit ge henne mat?'  till den som delade ut frukosten. Jag hörde aldrig svaret de var för långt borta. Jag var 21an. Jag ligger på sal 21, visst gör jag det? Tankarna for runt i huvudet.  Varför ska jag fasta? Fasta för mig var lika med operation. Jag måste hört fel i talade jag mig in i det sista. 

 

 

 

Det gick inte många minuter efter det som det kom in en massa människor i mitt rum. Några kände jag igen. Det var de som presententerat sig på morgonen, någon annan sjuksköterska, en man som jag aldrig sett förr samt den personen som min blick fastnade för. Direkt jag såg honom förstod jag vad de kommit för att säga. Det var min operatör! Kirurgen som opererat mig för 2 månader sedan. Tårarna rann fortfarande ner för mina kinder. De såg hur ont jag hade. Han berättade att de tittat på mina bilder från magnetröntgen. Jag hade mycket ärrbildning från förra operationen, men jag hade även fått ett nytt diskbråck på samma ställe! Sen sa han det:  'Du behöver opereras'. Mannen jag inte kände igen var en annan ryggkirurg som de sa skulle närvara vid operationen. De frågade om mina symtom. Vart satt smärtan? De undersökte mig försiktigt och frågade om känselbortfall och domningar. Jo då det hade jag gott om. Jag berättade vart. Sen verkade de nöjda. Sen informerade min kirurg om att en andra operation innebär fler risker. Sen fortsatte han med informationen man inte vill höra innan en operation, men som kirurgerna är skyldiga att informera om. Efter denna information om riskerna. Frågade han hur jag ställer mig till detta. Vad vill jag göra? Ja, jag har inte direkt något val känns det som svarar jag med hjärtat i halsgropen. 'Nä, det har du nog inte fick jag till svar.' Jag ville bara springa därifrån. Jag ville verkligen inte operera mig igen. Hur ska jag fixa det? Klockan hade precis blivit åtta på morgonen och jag kände mig överväldigad av allt som redan hänt denna morgon. 'Har du ätit något? frågade dem? Nä, inte sen i onsdags blev mitt svar. En sjuksköterska fyllde i att jag haft dropp under natten. 'Bra! Då kör vi operationen nu på förmiddagen. ' Oj, det var jag inte beredd på. Nu var det verkligen som gällde. Jag såg sjuksköterskorna börja plocka fram nya sängkläder och operationskläder till mig. 

 

Jag kände mig chockad. Hände detta verkligen? Akut operation nu! Jag kommer inte hinna förbereda mig något. Jag fick min vanliga morgonmedicin plus lite smärtstillande. Jag kände att jag måste meddela min man om detta. Jag bad han först ringa mina föräldrar och syskon. Men jag fick tid till att även slänga iväg ett sms till dem som löd som följande. ' Är akut dålig. Magnetröntgen visar ett nytt diskbråck på samma ställe. Blir akut operation nu på förmiddagen. De ska börja förbereda mig för operation nu. Älskar er. ' Hann knappt tänka på vad jag skrev. Vet inte ens om jag tänkte. Jag var chockad över denna vändning. Vet inte hur jag hade reagerat på ett sånt sms, men det handlade om snabb information innan sjuksköterskorna sa att nu var det dags. Det var olidligt att byta om. Hade inte behövt röra mig så mycket på länge. Sjuksköterskorna led med mig och beslutade att övrigt fick göras i operationsrummet efter att jag blivit nersövd. 

 

Så sen bar det iväg, bara minuter efter att jag fått besked om att jag skulle opereras akut rullades jag in i operationssalen. Jag fick informera dem om allergier och om jag var medveten om vilken operation som skulle ske. De frågade när jag ätit sist och om jag lätt blir sjösjuk/åksjuk. Det var inte samma rum som jag opererats i sist. Detta var lite mindre. Sen skulle jag flytta över till britsen i operationsrummet. Jag sa att jag ville försöka själv. Tycker inte om att folk ska behöva lyfta i mig. Vid MR undersökningen under gårdagen hade de gjort detta och det var otroligt smärtsamt för mig. Jag ville testa själv. Jag satte mig smärtsamt upp med hjälp, smärtan ökade i kroppen på en gång. Jag fixar detta tänkte jag och tog ett steg på golvet och sen la jag mig smärtsamt och skrikandes ner på det hårda operationsbordet. Det var inte speciellt kul och får nog erkänna att det varit mindre smärtsamt att blivit lyft. Men är man tjurskallig så är man. Den hastigt ökade smättan hade fått mig att börja skaka. Jag försökte andas genom smärtan medan de höll på att vinkla bordet åt olika håll och satte på mig massa olika saker. Nu var det snart dags. Jag kände igen det. Jag kikade på klockan, den hade inte ens hunnit bli nio på morgonen. Jag såg masken komma närmare och hörde hur narkosläkaren pratade lugnande med mig. Sen blir det svart...