Publicerat: / Diskbråcksoperationerna
Tillbaka på avdelningen
VARNING: INLÄGGET INNEHÅLLER OTÄCKA BILDER
KVÄLLEN EFTER OPERATIONEN
( 23 maj )
Vid sjutiden på kvällen var jag nu tillbaka på Ortopedavdelning 31C. Äntligen kändes det som. När jag kom dit blev jag erbjuden kvällsmat nästan direkt. Ja, jag var hungrig! Var ju flera dagar sen jag åt sist, men ville inte börja äta för fort så bad om lite yoghurt och Proviva som jag drack sakta. Det var så gott!
Efter ett tag blir jag lite nyfiken på storleken på förbandet på ryggen. När jag ligger på rygg känns ryggen väldigt svullen, men förbandet känns stort. Jag har inte rest mig upp ur sängen än och får inte göra det utan assistans från personalen så jag lägger mig på sidan. Har fri mobilisering hade jag fått höra innan. Vilket innebär att jag får stöka på i sängen bäst jag vill fick jag höra. Jag tar nu fram kameran på mobilen och försöker fota förbandet på ryggen. Sin egen rygg är inte något man fotar varje dag så de första bilderna missar jag stort. Men sen får jag en bild på en del av förbandet. Jag kände hur det vred sig i magen på mig och att jag nästan blev illamående. det var inte alls vad jag väntat mig. Jag kände med handen bakom ryggen igen, visst var det ett förband där? Ja, jag kände den plastiga känslan efter större delen av nedre delen av ryggen. Jag tittade på bilden igen. Fyfan vad äckligt! Jag fick ont i magen igen! På mobilens skärm såg jag en del av såret! Det jag hade på ryggen var ett genomskinligt förband! Såret på ryggen var alltså fullt synligt! Förutom att det var ett nyopererat sår på min rygg var det även förseglat på ett annat sätt än sist. Nu hade de används sig av agraffer/klamrar som är metallklämmor som sätts fast med en suturapparat. Det hade jag inte heller varit beredd på! Det var vidrigt att se. Bjuder på den bilden som jag fotade den kvällen. Hoppas att ingen har lika känslig mage. Kommer även fler bilder längre ner så alla är varnade.
Jag behövde prata av mig om detta så började terrorisera min man och skickade även bilden till honom. Han försökte lugna sin fru på bästa möjliga sätt, men illamåendet kom tillbaka varje gång jag tänkte på såret bakom ryggen. Inte undra på att det gjort ondare att ligga på rygg nu än vad det gjorde förra operationen var en tanke som for genom mitt huvud.
Efter att jag blivit uppmuntrad av min man kändes det i alla fall lite bättre. Nu ville jag testa ta mig upp ur sängen. Jag ville se hur det kändes att röra på sig, att stå och att gå. Jag ringde efter personalen på avdelningen då jag inte fick göra detta själv. De hjälpte mig upp ur sängen. Min första tanke var: Oj vad lätt det gick! Det gjorde inte alls lika ont i ryggen som efter förra operationen. Vridningar av ryggen var inte heller lika känsligt. Det var en väldigt bra känsla. Jag ställde mig upp. Även nu kom en känsla av att denna gång var det mycket lättare. Nu hade jag ju kvar nervsmärtan i benet. Jag kände att den ökade lite när jag ställde mig upp, men smärtan var fullt hanterbart fortfarande. Jag tog tag i gåbordet och gick några steg med det i rummet det gick bra. Trots att delar av nervsmärtan fortfarande var kvar så gick det bra, men smärtan ökade efter ett tag så jag la mig och vilade igen.
Jag hade känt att benet inte kändes normalt så jag beslutade att känna efter hur det var med känseln i högerbenet. Hade den blivit bättre efter operationen? Ja, det hade den, men inte överallt. Nu fick jag också känslan av att operationen kanske ändå inte gått så bra ändå. Efter första operationen hade jag fått tillbaka all känsel i benet, men inte nu. Det var mycket känslomässiga svängar hela kvällen för mig. Den känsel som jag haft borta i nedredelen av ländryggen, rumpan och låret verkade vara tillbaka till normalt igen. Däremot hade jag inte mycket känsel på huden under knäet och ner på högerbenet. Invändigt i benet hade jag väldigt bra känsel då jag kunde avgöra exakt hur min nerv sträcker sig ända från ländryggen genom benet och ner till stortån. Den känseln hade jag gärna förlorat. Funktionen av benet verkar dock vara återställt ganska bra. Kunde röra foten väldigt bra och inte som innan operationen då jag fick kämpa hårt för att vinkla upp eller ner foten 1 cm.
Innan natten kollade de mitt blodtryck, syresättning, puls och feber. Varje gång jag träffade en ny personal efter operationen fick jag höra hur glad de var att jag mådde bättre. Jag fick även höra ett par gånger att de varit riktigt oroliga för mig. Det har de inte varit ensamen om kan jag meddela då jag de sista dagarna känt att jag aldrig skulle överleva den smärta jag gick igenom. Den här natten fick jag sova ett par timmar. Tror att jag kom upp i närmare tre. Det var underbart! Tänk att tre timmar kan göra sån skillnad även om de inte var i sträck. Jag hade inte jätte ont under natten, men det var svårt att hitta en bekväm ställning med en svullen värkande rygg och ett ben med en strålande brännande nervsmärta. Samtidigt vet jag att i bakhuvudet spökade fortfarande tanken på att operationen inte lyckats.
DAGEN EFTER OPERATIONEN
( 24 maj )
Jag minns att jag längtade till morgonen. Jag längtade till att få be om att få duscha och få lukta gott igen. Det hade gått ett par dagar sen jag fick duscha av mig ordentligt. Just efter sex på morgonen kom personalen som skulle jobba på dagen in. Jag frågade snabbt om jag skulle kunna duscha nu på morgonen. Jag tror jag fixar det själv tillade jag. De sa att jag kunde göra det efter frukosten. Nu blev jag av med min kateter, det var befriande. De kom och tog kontroller på mig i vanlig ordning. Jag fick nya kläder inburna och en handduk. Direkt efter frukost sa jag till att nu ville jag duscha. En sjuksköterska var närvarande när jag på egen hand tog mig upp ur sängen och med stöd av gåbord in till toaletten. Hon gjorde i ordning åt mig med tvål, schampoo och en duschstol. Sen lämnade hon mig på min begäran. Det gick över förväntan att få av alla kläderna som jag slängde i en hög på golvet. Nu var det dags att duscha. Jag hade lovat att duscha sittandes och jag tänkte hålla det löftet. Jag tog gåbordet ända fram till stolen satte mig ner och inväntade att smärtan i ryggen skulle öka. Den gjorde inte det. Jag kunde sitta igen. Det var underbart. Jag kände dock att nervsmärtan i benet gjorde ganska ont idag med. Jag slog på vattnet och tog och vred på varmare vatten. Jag riktade strålen mot underbenet där den största smärtan var just nu. Det var skönt! Värmen från vattnet underlättade smärtan litegrann. Sen var det dags att tvätta håret, äntligen tänkte jag och sköljde vatten över huvudet. Ajjj! När vattnet rann ner efter kroppen gjorde det jätte ont. Blev först rädd att det var såret som smärtan kom från, men efter en stund insåg jag att det var från huden på rumpan och på baksidan av låret. Vad hade hänt? Varför gjorde det så ont? Jag kände efter med handen och kände något, var det sår? Sen slog det mig. Jag minns att jag dagen innan operationen den 22 maj när smärtan varit som störst. Då hade jag försökt lindra min smärta genom att kliande massera bort den. Jag måste ha kliat väldigt hårt insåg jag nu när jag med handen kände klösmärkena på min hud. Efter att jag duschat klart var jag såklart tvungen att kika hur det såg ut. Det var värre än vad jag förväntat mig. Hade jag gjort det där mot mig själv? Jag hade inte ens känt det förren nu i duschen då vatten i såren gjorde väldigt ont.
Bilden ovan visar en del av klösmärkerna som jag upptäckte denna morgon. Jag passade nu även på att kika i spegeln på såret bakom ryggen. Fick gåshud över hela kroppen bara jag tänkte på det. Usch! Jag började ta på mig kläderna och försökte skingra tankarna. Hade kirurgerna sett klösmärkerna igår? Vad pinsamt! De måste ju ha sett dem och de måste ju tänkt att jag var galen! Hade ju i för sig varit galen, galen av smärta! Det är ju inte direkt normalt att klösa sönder sig själv och inte ens märka det förren två dagar senare. Jag fortsatte att klä mig. Det var lite svårare att få på kläderna än av. När jag kom tillbaka till sängen var jag helt slut. Nervsmärtan hade ökat ganska mycket under detta projekt, men det var de värt. Jag kände mig ren och fräsch igen.
Det var lördag idag vilket innebar en senare rond än på vardagar. När de kom fick jag berätta hur jag mådde. Hur smärtan var, hur jag ätit och sovit? Om jag varit upp ur sängen? Hur det hade gått? De undrade om jag tog mig upp själv eller om jag behövt hjälp? Berättade allt. Just då kändes det ganska possitivt förutom nervsmärtan kände jag mig pigg och utvilad. Jag passade på att fråga om jag skulle få ha ett operationssamtal idag? Läkaren visste inte om någon av kirurgerna jobbade idag eller om jag skulle behöva vänta tills på måndag med ett samtal. De skulle höra sig för under dagen. Läkaren sa att om de får till smärtlindringen kanske jag kunde åka hem under morgondagen. Jag blev glad att höra det! Längtade hem! Spenderat allt för mycket tid på sjukhus i år.
Under eftermiddagen fick jag besök av familjen. Jag hade fått smärtstillande medicin innan besöket vilket jag var tacksam för. Tjejerna hade med sig morsdagspresenter till mig idag en dag i förväg eftersom de inte visste ifall de skulle hinna komma under morgondagen då träningar och kalas avlöste varandra på löpande band. Det var så kul att träffa min familj igen. Kramade ihjäl dem. Detta år har verkligen bjudit på prövningar i vår familj. Jag visade såret på ryggen åt min man och bad honom ta en bild till mig där hela såret syntes. Jag hade ju bara fått med en del igår. Han fotade och jag fick ont i magen på nytt. Nu hade i alla fall blodet torkat så det var mer brunt än rött.
Till en början gick besöket bra, men efter ett tag ökade smärtan. Jag försökte byta ställningar i sängen, men det hjälpte inte. Jag försökte bita ihop framför barnen, men min man förstod att jag hade ont och att det var dags att gå. Han kan verkligen läsa mina tankar. Älskar min familj, men ville verkligen att de skulle gå nu. Vill inte att mina barn ska behöva se mig må dåligt.
Smärtan ökade nu under lördag eftermiddag. Lokalbeövningen i ryggen från operationen brukar ofta vara i ca 24 timmar så jag tänkte att den ökade smärtan kom förmodligen på grund av att den nu släppt. Samt att svullnaden i ryggen förmodligen ökat med. Nu gick mitt mod om en lyckad operation ner igen. Vad var det som hände med mig? Nu blev smärtan värre och värre igen. Liggandes var smärtan mellan 6-7 och ståendes 7-8. Nu gällde det att hitta en smärtlindring som skulle fungera. Jag fick sprutor med smärtstillande Ketogan varannan timme. Ibland hjälpte de lite i liggande tillstånd och ibland inte alls. Inget hjälpte de gånger jag var tvungen att gå på toa. Efter varje gång låg jag och vred mig i smärtor med tårarna rinnande efter kinderna.
På eftermiddagen kom ryggkirurgen som varit med på morgonen innan min operation. Han berättade att min kirurg var ledig idag, men att han skulle informera mig om operationen. Det var mer än välbehövligt att få höra han berätta om operationen. Det var mer än välbehövligt att få prata med han och ställa frågor om min nu ökade nervsmärta. Han gav mig svar. Hans ord lugnade mig. Han beskrev först och främst att återigen var bilden de sett på magnetröntgen långt från verkligheten. Ärrvävnaden hade varit mer än befarat. Jag gör mig tydligen inte bra på magnetröntgen fotografier tänkte jag och log för mig själv. Det återkommande diskbråket hade inte varit jättestort, men hade tryck på en nervrot som blivit inflammerad. Min nerv som i friskt tillstånd ska vara vit var illröd. Den var väldigt inflamerad. De hade gjort ännu mer plats åt nerven än vid förra operationen och även sprutat kortison över nerven. De förstod att jag haft otroligt ont. Här berättade kirurgen något som jag verkligen behövde veta. Eftersom min nerv varit så pass inflamerad kommer det ta länge innan den är helt återställd och smärtan försvinner. Jag kände hur jag andades ut. Han sa att smärtan förmodligen skulle minska eftersom, men det kunde ta veckor - månader innan den var helt borta. Han frågade om känseln och domningar och jag berättade hur det var. Han sa att känsel brukar ta ett par månader på sig att återhämta sig efter att ha varit så pass drabbad. Han förtydligade att känseln kanske aldrig kommer tillbaka. Just nu känner jag att det spelar ingen roll. Jag kan leva med det. Det är ovant och lite läskigt, men jag kan leva med det. Men nervsmärtan den vill jag inte leva med. Den får mer än gärna försvinna för gott! Det var så skönt att ha detta samtal. Det var så befriande. Jag mådde väldigt bra efter det igen. Trots den ökade nervsmärtan jag kände i benet hade mina förhoppningar gått upp. Jag hade fått en förklaring på det som hände i min kropp. Jag hade fått höra att det var normalt med tanke på hur min nerv såg ut. Samtalet gav mig ny energi.
Jag har lagt in två bilder från mina magnetröntgenundersökningar för att kunna jämnföra lite. Den första bilden är enligt mig i mycket bättre kvalité än den andra jag fick. Då hela nerven inte syns lika tydligt på den andra bilden. Men nerven i det opererade området syns på båda bilderna. Man ser tydligt att ett diskbråck (det svarta) trycker in i nerven (det vita). Man ser även att jag har ett diskbråck en nivå ner L5 - S1, men det diskbråcket var inte orsaken till mina bekymmer då man har annorlunda symtom då.
På kvällen fick jag en blodförtunnande spruta. Jag fick höra att jag skulle ta en spruta nu i några dagar framöver. Jag borde kanske vara van vid alla sprutor nu. Vanan har jag allt fått in och jag är nog inte lika spruträdd som tidigare, men jag gillar det absolut inte! Sprutan fick jag tillsammans med mina mediciner och rutinkontroller på kvällen. Beklagade mig åt nattpersonalen om att smärtan ökat under dagen och då berättade hon att hon sett i journalen att de minskat dosen med smärtlindring som de gett mig varje gång under dagen. Jag blev förvånad över att ingen nämnt detta tidigare med tanke på hur många jag pratat med under dagen om min ökade smärta. Blev lite irriterad över detta. Hade varit bra att känna till så kanske jag oroat mig mindre över att jag var påväg att bli sämre. Nattpersonalen gav mig i alla fall en full dos inför natten. Vilket hjälpte lite mot smärtan och jag fick sova ca 5 timmar den natten, med en gångs påfyllning av smärtlindring.
INGEN HEMGÅNG
( 25 maj )
Smärtan hade ökat under lördag eftermiddag och höll i sig hela söndagen. Det var väldigt jobbigt att hela tiden behöva ta smärtlindring. De ville ju försöka minska dosen smärtlindring via kanylen det visste jag nu. Sprutan hjälpte oftast ca 1 timme tills smärtan började gå upp igen efter 2,5 - 3 timmar behövde jag påfyllning.
Under ronden på morgonen diskuterade vi min smärtlindring som de fortfarande inte fått under kontroll. Jag skulle introduceras på en ny smärtstillande tablett Oxynorm som skulle vara en kraftfullt smärtstillande tablett. Jag skulle först få den vid smärta. Om inte den gett effekt på 30 min skulle jag få smärtstillande Ketogan via kanylen. Den gav ingen effekt alls de gånger jag fick den under söndagen. Min man ringde under dagen och frågade om jag ville ha besök på morsdag. Sa att jag helst inte ville det. Jag mådde inge bra och kände inte att jag orkade med besök. Orkade inte med att hålla masken inför barnen och vara trevlig. Han förstod det och sa att de kommer en annan dag istället.
Som jag tidigare nämnt är jag väldigt svårstucken. Under dagen försökte de stoppa en ny kanyl på mig för att kunna ta bort min gamla. De misslyckades gång på gång och efter många försök gav de upp och sa att de försöker om en stund igen. Tyckte otroligt synd om personalen under denna helg som var överbelagda på avdelningen och gick kort i personalen. Det var flera av dem som jobbat dubbla skift bara för att verksamheten skulle kunna fungera. Det blir många timmar på raken. De frågade om min kanyl jag hade nu gjorde ont? Det gjorde den inte så de sköt upp bytet till nästa dag.
Vid tiotiden på kvällen upptäckte jag att det kliade i ansiktet. Jag kände efter och kände jag var väldigt varm i ansiktet. Det var som knöligt på flera ställen och det kliade. Vad är det nu som händer? tänkte jag. Jag tog mig upp ur sängen för att titta i en spegel hur det såg ut. Det gjorde fortfarande gjorde ont i benet att stå upp, men just då struntade jag i det. Fan jag såg hemsk ut. Var väldigt röd och svullen på flera ställen i ansiktet. kinderna, näsan, hakan och på vänster ögonlock. Jag måste fått en allergisk reaktion, men av vad? Förmodligen av den nya medicinen som jag börjat ta idag kom jag fram till. Hade fått en sådan tablett för ca 30 minuter sedan. Jag gick igenom allt annat jag ätit under dagen och kom inte på någon annan förklaring. Jag ringde på signalknappen och en sjuksköterska kom in nästan direkt. Jag berättade om min upptäckt och hon kikade på utslagen. Hon sa att det var en läkare här och kollade till en annan patient. Han skulle få komma och kika till mig efter det. Hon dubbelkollade med mig att jag inte hade problem med andningen innan hon gick för att prata med honom. Efter några minuter kom han in. Han kikade och ställde ungefär samma frågor som sjuksköterskan gjort. Blev ordinerad en tablett Tavigyl och även han frågade om jag upplevde något problem med andningen. Det gjorde jag inte. Fick en tablett Tavigyl och lite smärtstillande Ketagon i kanylen då Oxynorm inte gett den eftersträvade effekten tidigare. Jag fick även en tub med salva som jag kunde smörja in ansiktet med. Försökte sedan sova lite. Kom upp sammanlagt mellan 4,5 - 5 timmars sömn denna natt. Kändes bra fast jag sov som längst 1,5 timme åt gången.
VÄNDNINGEN
( 26 maj )
Vaknade redan vid fem på morgonen klarvaken och utvilad. Börjar bli van att vara vaken den här tiden. Fick smättstillande och när jag ändå var vaken tog de feber på mig. Sen låg jag mest väntade på det som skulle hända näst. Jag inväntade personalbyte, frukost, morgonmediciner m.m. Nu på morgonen gjorde de ett nytt försök att byta kanyl på mig när den jag hade nu suttit för länge. Sjuksköterskan lyckades på första försöket tyvärr blev det på vänsterhandens ovansida vilket gör att man knappt kan använda handen. Men var glad över att hon lyckats på första försöket i alla fall.
Nu var det måndag vilket skulle innebära fler rutiner än helgen. Ronden skulle komma lite tidigare. Jag tror att jag var bland de första patienterna den här dagen. Tyckte det var oerhört pinsamt varje gång jag träffade någon ny människa och kände att jag behövde nämna varför jag såg ut som jag gjorde. Klargöra att det är på grund av en allergisk reaktion. De frågade hur jag mådde och vi pratade om smärtlindringen som inte fungerade. Om mina utslag som förmodades bero på den nya tabletten Oxynorm. Den skulle jag sluta med nu. Jag fick en till tablett Tavigyl nu på morgonen då det kliade lite i utslagen. Jag skulle nu få en morfintablett 10 mg vid smärta. Jag fick höra att jag skulle få träffa en sjukgymnast under dagen. Det hade jag väntat mig. Läkaren berättade att det finns tre saker man gör vid en sån här smärta. 1. Smärtlindring - det håller vi på att få ordning på nu. 2. Operation -genomfört två gånger nu. 3. Att försöka hitta en acceptans för smärtan. Den finns här nu. Rörelse kommer att göra ont och vara smärtsamt, men det är ingen fara. När det kom till denna punkt fick jag höra att jag skulle få träffa en smärtexpert som skulle prata smärtlindring med mig.
Sjukgymnasten kom nästan direkt och vi pratade först igenom lite historik. Hur hade min resa hit varit. Hur hade helgen sett ut? Sa att det fungerat ganska bra fram till omkring tvåtiden på lördagen då smärtan ökat. Vilket inneburit att jag enbart gått på toaletten inget annat. Hade helst sluppit det med. Vi gick igenom de övningar som dagligen ska genomföras efter en ryggoperation. Det var inga nyheter, men fick ändå en del bra tips. Det var inte samma sjukgymnast som jag träffat de två tidigare gångerna, men jag fick bra kontakt även med denna sjukgymnast. Hon frågade hur min smärta var liggandes? Svarade att den just nu var kring 5 och när jag gick ca 7-8. Det ökade fort. Hon pushade i alla fall upp mig. Jag gick några meter i korridoren för att sedan gå tillbaka till sängen och smärtsamt lägga mig ner. Vi bestämde att jag skulle försöka gå dessa 10 meter en gång i timmen. Jag tänkte det skulle bli smärtsamt. Men lovade henne det. Innan hon gick sa hon att hon skulle kika till mig lite senare så kunde vi göra övningarna tillsammans.
Efter att sjukgymnasten gått hade jag ont och fick smärtstillande i form av en morfintablett. Det fungerade efter ca 10 minuter hade den tagit hand om den värsta smärtan. Det var så skönt. Detta hjälpte mig att hålla mitt löfte till sjukgymnasten. Jag utökade dessa 10 m till 50 m varje gång. Det var som natt och dag med denna tablett. Det dröjde ungefär 4 timmar mellan behoven nu. Det var också skönt att slippa ringa efter smärtlindring hela tiden.
På eftermiddagen mådde jag riktigt bra och jag kände att jag ville ta en dusch. Personalen passade då på att bädda rent i sängen åt mig. Återigen upplevde jag att det var så skönt att duscha. Jag blir piggare av det.
På kvällen gjordes de vanliga testerna. Jag hade 102/66 i blodtryck, 56 i puls och en syresättning på 92 %. Vilket inte riktigt var ett godkänt värde, men jag upplevde inga problem med andningen. Blev ca 4 timmar mellan alla smärtstillande tabletter. Sömnen denna natt var ca 5 timmar sammanlagt.
HOPPADES PÅ HEMGÅNG
( 27 maj )
När jag vaknade den här morgonen var jag helt säker på att de skulle släppa hem mig under dagen. Jag hade mått så bra igår och jag mådde så bra nu. Jag längtade hem. Jag hade redan börjat planera för vilken tid som min man skulle kunna komma och hämta mig. Jag var glad. Saknade mina tjejer så.
Började morgonen med en dusch direkt efter frukost och lunch. Personalen passade på att bädda sängen under tiden. Det är så skönt att bli ren och få byta kläder. Ronden kom och som jag sa tidigare var jag helt säker på att bli hemskickad under dagen och blev väldigt förvånad när läkaren sa tidigast i morgon kunde vi diskutera hemgång, kanske om två dagar. Jag skulle träna att gå med kryckor under dagen. Målet var att gåbordet skulle vara utbytt mot kryckor tills i morgon. Jag väntade fortfarande på smärtexperten som inte hade hunnit förbi under måndagen. De ville ha koll på att medicineringen fungerade och var stabil innan de skickade hem mig. De ville även ha koll på mina utslag. För mig kändes det bättre och bättre hela tiden.
Jag träffade sjukgymnasten under morgonen och fick ett par kryckor att träna med. Vi kom nu överens om att vara uppe och röra på mig en sväng varje halvtimma. Jag berättade att jag fixat 50 m i går på mina svängar och nu bestämde vi att jag skulle göra detta även med kryckorna. Det kändes bra, men var ovant till en början. När jag for hem efter förra operationen hade jag ingen nervsmärta i benet och då använde jag kryckorna på annat sätt. Nu fick jag lära mig att använda båda kryckorna tillsammans med högerbenet för att avlasta det. Gick ändå ganska fort att klara av tekniken. Började efter ett par försök köra hela korridoren upp och ner vilket blir 100 m. Det kändes bra att hela tiden orka lite mera. Höll mitt löfte även denna gång med att köra gåträning varje halvtimme. Även denna dag frågade hon mig om min smärtupplevelse vilket jag svarade liggandes ca 3 och gåendes mellan 4-5. hon blev positivt förvånad över den snabba förbättringen bara från igår.
På kvällen fick jag lära mig att ta sprutan med blodförtunnande själv. Fan vad hemskt det var. Tur att min man lovat att fixa det till mig när jag kommit hem för det var inget jag ville göra om. Väldigt svårt att slappna av, titta bort och tänka på annat som jag vill göra när jag får sprutor när man ska ge den till sig själv. Kvällen var bra och även natten. Under dagen hade jag tagit morfintabletten med ca 5 timmars mellanrum så det hade blivit lite skillnad redan nu från igår. Natten bjöd på 5-6 timmars sömn sammanlagt med ca 2 timmar i stöten. Så skönt att kunna sova igen, även om det inte var så många timmar och att jag oftast var klarvaken klockan 5.
ETT GLÄDJANDE BESKED
( 28 maj )
Jag längtade till ronden. Det hade ju gått så bra under gårdagen. Efter lite diskussioner kring hur jag mådde sa läkaren på ronden att snart är det dags att åka hem. Sen frågade han när jag kände att det skulle gå. Jag svarade snabbt att jag ville åka hem idag, nu i eftermiddag. Först såg han lite förvånad ut. Jag sa att jag kände att jag mådde nog bra för att åka hem och att jag längtade hem. Han sa att jag gärna fick stanna en dag till. Jag behövde inte ha bråttom hem. Det hade gått en vecka sen jag blev inlagd så bråttom hem hade jag inte direkt haft. Han sa att det var upp till mig, men han visste inte ifall smärtexperten skulle hinna träffa mig idag. Han skulle försöka trycka på det. Vi bestämde tillsist att jag åker hem 15.30. Jag blev så glad. Överlycklig!
Under dagen hann jag träffa sjukgymnasten två gånger. Ena gången tränade vi att gå med kryckor och hade trappträning. Andra gången gick vi igenom ryggövningarna och diskuterade framtida sjukgymnastik. Vi bestämde att jag redan nu skulle kontakta en sjukgymnast för att komma igång om ca 3 veckor. Då kanske främst med råd och stöd för att sedan kunna trappa upp med mer träning eftersom. Kändes bra med denna sjukgymnast synd att man inte kunde fortsätta gå till henne i framtiden med. Upp och gå varje kvart vart ordern resten av dagen. Fixade även detta löfte ganska bra när det inte krockade med såromläggning och läkarsamtal.
Såret blev som sagt omlagt under dagen. Det hade nu gått 5 dagar sen operationen. Sjuksköterskan blev väldigt förvånad när hon såg såret på min rygg och trodde som hastigast att jag inte hade något förband. Hon hade aldrig sett ett genomskinligt förband tidigare och var tvungen att höra med en kollega ifall hon kunde sätta ett normalt förband eller om det fortfarande skulle vara ett sådant som satt nu. De kollade om de stod något speciellt i min journal, men de gjorde det inte så fick ett normalt förband som täcker såret. Känns faktiskt lite trevligare. Så nu ser jag inte det på ett tag. Jag fick en remiss till hälsocentralen för borttagning av agrafferna. Skulle försöka få en tid på hälsocentralen för detta den 9 juni. Läskigt! Tycker inte om att tänka på såret på ryggen. Får rysningar varje gång jag gör det. Jag fick några förband med mig hem i fall det jag hade nu skulle lossna, med instruktionerna byt enbart förband rengör inte såret något.
Smärtläkaren som jag väntat på sen i måndags dök tillsist upp. En mycket pratsam och informativ man som gav uttryck att han visste vad han talade om. Han informerade mig att jag och min epilepsi medicin Gabapentin skulle bli långvariga vänner. Jag låg nu på 1800 mg om dagen och skulle förmodligen sakta gå upp till eventuellt 3600 mg om dagen av denna medicin. Han nämnde att sen efter ett tag bör man 1-2 ggr per år försöka minska och se ifall medicinen fortfarande behövs eller om den kan fasas ut. Vill bara klargöra att jag inte har epilepsi, men dessa mediciner ges mot nervsmärta. Han frågade hur jag sov. Berättade att det var lite bättre nu än innan operationen. Ca 5 timmar per natt fast hackigt blev mitt svar. Han sa att det förmodligen beror på mina mediciner. Han sa att i framtiden kan det bli aktuellt att även sätta in mig på ytterligare en epilepsi medicin till natten som även hade en effekt av att man blir trött och sover bättre. Han hoppades att min nervsmärtor skulle ge med sig och att min känsel skulle återvända. Att jag skulle slippa träffa han i framtiden, men skulle det bli aktuellt så gör han en behandling en så kallad nervstimulering i smärtstillande syfte. Han beskrev det som att han stack in nålar i ryggmärgen som han sedan elektriskt stimulerar. Det lät inte alls trevligt, så jag hoppas att jag slipper träffa honom i det syftet i framtiden.
Nu började det dra ihop sig för hemgång. Denna dag var väldigt hektisk. Full fart. Men det tyckte jag om. Jag fick träffa en arbetsterapeut inför hemgången. Hon frågade om det var något jag behövde hjälp med från henne, men jag sa att jag hade allt jag behövde redan på hemmaplan. Efter den här våren början man bli rutinerad med alla samtal. Jag fick mina papper för hemgången. Recept på nya mediciner och papper på ytterligare en sjukskrivning. Nu håller jag tummarna att detta blir den sista.
Det kändes verkligen som att jag mådde bra nu. Det kändes som att operationen varit väldigt lyckad. Jag är så tacksam över vår sjukvård i Sverige. Alla dessa fina människor som jag mött under min svåra tid. De har varit så underbara och tagit hand om mig när jag mått som sämst och velat ge upp. Tack för allt!
Min man och hämtade mig på bestämd tid. Han hade med sig både mina kryckor och en rullstol. Jag tog kryckorna först. Det kändes bra att kunna gå ut från avdelningen. Halvvägs till den stora utgången valde jag att övergå till rullstolen. Min man körde mig till utgången. Han sprang sedan iväg och hämtade bilen. Han körde fram den så jag enbart hade ett par meter att gå. Det var varmt ute, kändes som sommar. Så skönt att vara ute! Jag satte mig i bilen och la mig försiktigt ner mot det nerfällda sätet. Nu bar det iväg hem. Resan gick jättebra. Guppen i asfalten kändes inte. På vägen hem ringde min man till barnens fritids och bad personalen skicka hem våra tjejer. Lagom till att vi var utanför lägenheten kom de hem. När de såg mig blev de överlyckliga och sken upp som solar. Jag var hemma igen! Jag var med min familj, jag mådde bra och var mycket glad.
