Loverose

 

( 19 - 20 maj )

 

Jag vaknade natten till måndag av att jag hade ont. Jag blev tvungen att väcka min man och be honom ge mig en av morfintabletterna jag fått att ta vid behov. Nu hade jag behov! Ajajaj vad inte det gjorde! Smärtan verkar ha ökat  under natten. Jag tänkte att den är nog förmodligen övergående. Men sån tur hade jag inte. 

 

Under måndagen och tisdagen tog jag mig enbart upp ur sängen för att gå på toaletten. Detta var mycket smärtsamt. Att sitta/stå/gå gick nu upp i en olidlig smärta på några sekunder. Jag tog en extra morfintablett vid två tiden på dagen med, men även nu utan större effekt. Jag upprepade denna medicinökning även under tisdagen. Jag fixade smärtan om jag hittade ett bekvämt läge i sängen, på rygg med benen i upphöjt läge. I detta läge var smärtnivån kring 7. Det här fixar jag försökte jag intala mig själv. Och så länge jag inte rörde mig i sängen eller så länge jag inte behövde gå på toaletten gick det hyfsat. Jag försökte intala mig själv att det bara var tillfälligt. Smärtan skulle snart lätta, eller? Direkt jag rörde mig gick smärtnivån upp till 9 och fortsatte jag röra mig var jag inom några sekunder uppe i 10. Hur skulle jag fixa detta? Jag måste ju bita ihop. hade ju nyss gjort en ny magnetröntgen som visat att det inte var något fel på min rygg. Inget fel, men förbannat vad ont det gjorde. 

 

 

( 21 maj )

 

Onsdagmorgon kom utan ett tecken på att smärtan gick åt rätt håll. Jag hade inte sovit sen i söndags och började nu känna att orken sakta började ta slut! Jag orkar inget mer! Kan man inte bara få ge upp, erkänna sig besegrad och få börja om på nytt? En vardag utan smärtor var något jag inte upplevt på länge, men längtade desperat efter att få uppleva på nytt. 

 

Min man sa att jag MÅSTE ringa någon idag och fråga om råd. Det kan inte vara normalt att ha så ont som jag hade. Du ska inte behöva ha så ont så ring nu och sluta plåga dig själv var det sista han sa innan han begav sig till jobbet på morgonen. Jaja jag tog mobilen och ringde till ortopedmottagningen som jag blivit informerad om att kontakta ifall smärtan ökade. Och det hade den ju definitivt gjort sen jag lämnade sjukhuset för en vecka sedan. 

 

Jag hade ingen lust att ringa dem. Visste redan vad de skulle säga. De skulle be mig vända mig till akuten om mina smärtor blev för mycket. Akuten skulle försöka ge mig något mot smärtan och sen skulle inte de heller kunna göra mer för mig. Då återstår det sen att åka hem igen eller bli inlagd på nytt. Inget av alternativen skulle jag vilja. Jag vill bara att någon ska göra mig bra igen! Jag vill bli frisk och slippa ha ont hela tiden! Jag vill kunna röra på mig, kunna jobba och kunna vara en vettig mamma som inte bara ligger i sängen och gråter! Är det för mycket begärt? 

 

Jag låg i sängen och väntade att de skulle ringa upp från ortopedmottagningen och försökte röra mig lite under tiden i hopp om att smärtan kanske börjat avta. Men det hade den inte! En sköterska ringde upp mig strax efter åtta på morgonen. Hon var mycket trevlig och frågade en massa för att ta reda på hur jag mådde. Jag berättade hur de senaste dagarna sett ut och frågade om det verkligen är normalt att må så här dåligt som jag gjorde? Hon sa att det borde ha börjat gå åt rätt håll nu. Hon skulle försöka få tag i en läkare om vad jag nu skulle göra och återkomma under eftermiddagen. Så nu var det bara att vänta. 

 

En timme senare ringde sköterskan upp igen. Var inga större nyheter. Jag skulle försöka uthärda smärtan på hemmaplan då de inte hittat något sist jag befann mig på sjukhuset. Gick inte detta så var det akuten som gällde, men hon trodde inte att de skulle kunna underlätta speciellt mycket för mig. Återigen fick jag höra att om jag inte kan kissa är det akuten direkt, men det vet jag redan vid det här laget. Så det var bara att fortsätta bita ihop här hemma. Får se hur länge det fungerar...