Loverose

 

 

Så kom stunden som jag oroat mig för. Jag skulle ta mig ut från lägenheten och ca 4 meter till bilen. Min man kom och hjälpte mig upp ur sängen genom hallen och sen in i bilen. Jag fick ligga med sätet nerfällt. Det gjorde väldigt ont att ta sig till bilen, men gick ändå över förväntan. Tårarna rann nerför kinderna. Då slog det mig hur ska jag fixa det inne på akuten. Där brukar man få vänta. Hur ska jag fixa att vänta? Det löser sig säkert tröstade min man mig. Du får nog lägga dig direkt.

 

Min man körde fram mig ända till dörren på akuten. Där stod det en kille som var på väg in. Han höll upp dörren åt mig och min man gick för att köra bilen till närmsta parkering på akuten. Jag gick mot receptionen där jag skulle anmäla mig. Men det var ingen där. Smärtan var redan olidlig kändes som jag skulle ramla ihop när som helst. Då kom min man in och tog tag i mig. Hade nog ramlar av smärtan annars. Jag försökte gå mot ett rum där vi såg en personal, men högerbenet fungerade inte alls. Det var som förlamat. Vid det här laget hade nog de flesta inne på akuten uppmärksamat mina smärtsamma skrik och tårar. Min man fick ögonkontakt med en sjuksköterska och ropade till henne att vi behövde en säng. Hon kom snabbt med en säng som jag fick lägga mig ner i. Det var bland den värsta smärta jag upplevt.

 

 

Sköterskorna frågade mig vad som hänt. Den självklara frågan om jag ramlat kom. :) Är glad att min man var med och kunde informera dem om min sjukdomshistoria då jag hade allt för ont för att prata.

 

Jag var inte så länge på akuten. De tog blodprover och försökte stoppa en kanyl på mig. Som vanligt var jag svårstucken. På tredje försöket gick det till sist. Andra försöket var i vänsterarmen och lyckades gå utanför så den armen svällde upp en kort stund. Jag fick medicin mot smärtan i benet och ryggen (som inte hjälpte ). Därefter försökte läkaren undersöka sin gråtande och skrikande patient som helst av allt ville ligga stilla. Tog inte länge innan läkaren beslutade att lägga in mig då jag var i så dåligt skick. Jag fick veta att jag skulle få göra en akut MR under morgondagen. Då tänkte jag bara att jag gjorde ju nyss en och den visade inte på något. Jag tänkte att jag kommer ligga här i några dagar ändra medicin och sen åka hem igen.

 

 

 

Tänkte jag skulle variera avdelning lite så testar avdelning C. ;) Jag kom hit till avdelningen vid 21.00 på kvällen. Personalen har varit underbara och haft mycket tålamod med mig. Dag och natt!

 

Första natten la jag nog beslag på all personal på avdelningen. Jag hade galna nervsmärtor och jag hade inte sovit på flera dagar så de försökte hjälpa mig med det. Jag fick MASSA smärtstillande, men inget hjälpte. Jag fick en Stesolid i tablettform, men även den hade ingen inverkan. Sedan nästan 2 timmar efter tabletten fick jag Stesolid i en spruta. Jag minns att sköterskan berättade att sprutan brukar ha en väldigt snabb effekt. Det hade den för sen blir det svart för mig. Det nästa jag minns är att jag vaknar upp att någon säger mitt namn och klappar mig lätt på kinden. Jag öppnar förvirrat ögonen och där står tre sköterskor som ser stressade och halvtskräckslagna ut. 'Du skrämde mig där ett tag' sa en av dem. Jag såg på henne att hon andades ut. Vad hade hänt? Var inte den efterlängtade effekten av sprutan att jag skulle få sova lite? Förstod ganska snabbt att jag hade tuppat av på grund av medicinen och fått andningsuppehåll. Jag vet inte hur länge jag var borta. Jag ville inte veta. Jag hade fått väldigt dålig syresättning så kallad andningsdepression. Därför fick jag resten av natten ha på mig syrgas. Jag var uppkopplad till en maskin som började pipa direkt min syresättning gick ner under 90. Varje gång den började pipa kom någon inspringandes. Personalen var oroliga för mig och ringde jouren. Mitt i natten kom en ortopedläkare och undersökte mig och pratade med personalen. Narkosläkare skulle kontaktas. Vet inte vad som bestämdes mellan dem, men någon ny medicin fick jag. Maskinen pep mycket under natten, personalen fick jobba hårt med mig. Vet inte hur många gånger under natten jag hörde orden 'Jenny du måste andas!' 

 

Morgonen torsdagen den 22 maj är ganska suddig för mig. Började morgonen med att få en kateter då jag inte kunde ta mig från sängen. Blev som väntat ingen sömn för mig under natten, men det var nog ganska starka mediciner för har lite minnesluckor. På morgonen upplevde jag smärtan som mildare. Förmodligen på grund av mediciner. Flera gånger under dagen blev jag osäker på om vissa saker hade hänt på riktigt eller om jag drömt dem. Allt var på riktigt. Har inte sovit så har inte drömt.

 

En av sakerna jag kände att jag blev osäker på var ronden på morgonen. Det kändes först som en helt vanlig rond. Men sen sa läkaren att jag snart skulle få göra en magnetröntgen som förmodligen inte kommer visa något. Och då är det ju så att du ska fara hem med nya mediciner. Var ju precis vad jag tänkte, men när en läkare sa det kändes det helt hopplöst. Skulle jag åka hem så här? Har du någon hemma som kan hjälpa dig med smärtan? , frågade han. Hör jag rätt tänkte jag och svarade att jag bor tillsammans med min man och våra barn. Aldrig att jag fixar denna smärta hemma tänkte jag medan han pratade på. Han fortsatte att berätta för mig att det finns experter som kan hjälpa en att hantera smärta på ett bättre sätt. I vanliga fall brukar jag inte säga emot folk, men kan ju berätta att man inte blir trevlig av att ha så här fruktansvärt ont, inte ha sovit på snart fyra dagar och knappt ätit under den tiden. Så talade om för honom att jag faktiskt inte kan sitta/gå/stå så tror inte att det är aktuellt för mig att sitta och prata om hur man psykiskt ska hantera smärtan. Han sa flera gånger att det behövs eftersom jag förmodligen skulle få leva med smärtan ett bra tag. Trodde ett tag in på dagen att jag faktiskt drömt detta. Leva med denna smärta är inte ens tänkbart. Det kan väl inte hänt? Men efter jag varit på magnetröntgen kom en sjuksköterska in till mig och bad om ursäkt för läkaren. Jag skulle inte ta det personligt han var väldigt osmidig i sina uttryck med de flesta patienterna sa hon. Sen sa hon att jag verkligen var på rätt ställe nu. Det skulle jag inte tvivla på. De skulle ta hand om mig. Vad skulle sjukhuset vara utan alla dessa underbara sjuksköterskor?

 

Efter ronden var det dags för magnetröntgen. Det var en väldigt suddig period från den här dagen. Jag har minnesluckor, men vissa delar minns jag. Jag minns när jag blev nerrullad, jag minns när de flyttade över mig på båren, jag minns tårarna, det knäppande ljudet från maskinen och jag minns värmen. Det kändes som att det gick väldigt fort, men såg att klockan tickat på rejält när jag var där nere. Flera gånger under dagen kom jag på mig själv att undra om jag varit på magnetröntgen eller inte? Kombinationen mellan starka mediciner, ingen sömn och ingen aptit är inte att rekommendera. Nu var det bara att invänta dommen.

 

Någon gång efter lunch ökade smärtan rejält. Var inte beredd på att få vara med om det som skulle komma.

 

Jag hade inte så bråttom med att ringa efter sköterskorna eftersom den smärtstillande medicin jag fick sällan hade någon inverkan. Nervsmärta är svår att smärtlindra. Var inte så sugen på att ta massa morfin i onödan om det ändå inte verkade. Men denna gång kändes annorlunda. Jag ringde efter personal på signalknappen vid sängen. Jag kände plötsligt hur båda mina händer började sticka och skaka. Kändes som att de domnade bort. Det har jag aldrig upplevt tidigare. Samtidigt ökade smärtan i ryggen och benet samtidigt. Det kändes som jag skulle gå sönder. Jag kände pulsen öka och jag tröck än en gång på signalknappen i hopp om att personalen skulle komma fortare. Jag märkte hur min andning blev hastigare i och med att smärtan stegrade. Ville ge upp! Nu kom en sjuksköterska in hon frågade hur jag mådde, men jag såg på henne att hon redan visste svaret. Jag beskrev hur jag kände mig. Hon försökte få mig att andas lugnare. Den här tjejen hade en ängels tålamod. Hon satt vid min säng och höll mig i handen och sa åt mig att andas in genom näsan och ut genom munnen. Fungerade väl ca två andetag så hypetventilerade jag igen. Och hon fick upprepa sig på nytt. Att det kan vara så svårt att andas? En annan sköterska hämtade smärtlindring och gav mig det under tiden. Återigen utan effekt. Smärtan ökade och så gjorde även tempot på min andning. Smärtan var en stor fet 10:a på deras smärtnivå skala som de frågar om hela tiden. Jag svettades och sköterskan baddade min panna med kallt vatten. Jag hade ingen kontroll över min kropp nu och det gjorde mig väldigt rädd. Efter ett tag kände jag att det blev svårare att andas. Jag fick ingen luft. Utan jag fick ner massa slem i halsen som gjorde så jag spydde. Tre gånger lyckades jag med detta. Som tur var det bara vatten då jag inte ätit på ett tag. Jag orkade inte mera. Jag vet att de ringde efter en läkare. Jag vet att jag fick medicin och till sist kunde jag andas normalt igen. Kändes som att det tog en halv dag, men var nog närmare två timmar som denna kamp höll ut i. Jag, mina kläder och sängen var genomblöta av svett. Det var en hård prövning. Jag klarade mig. Jag hade överlevt detta fast det inte kändes som att jag skulle klara av detta. Jag är väldigt tacksam mot sjuksköterskan som tog hand om mig under denna jobbiga stund.

 

 

Natten och kvällen glider ihop när man inte sover något. Klockan är något som man verkligen stirrar mycket på när man befinner sig på sjukhus. Man ser hur den tickar sakta framåt. Innan kvällspersonalen gick hem satte de ett dropp på mig. Tyckte tydligen att jag behövde få i mig något då jag inte ätit sen onsdag på morgonen när jag var hemma. Ännu en natt kämpade personalen med att hjälpa mig med min smärta och ännu en natt misslyckades de.