Loverose

( 10 - 12 mars )

 

Jag skulle operera mig för diskbråck på torsdag den 13 mars. Det beskedet hade jag fått. Tid skulle jag få veta när det närmade sig. Den tiden som jag nu fick vänta kändes som flera veckor. Trots att jag fick sömntabletter på kvällen var sömnen obefintlig och tårarna forsade konstant. Det fick mig att fundera på hur mycket man egentligen kunde gråta? Toabesöken var de enda tillfällena som jag var uppe ur sängen och då tog jag mig dit med hjälp av en personal och ett gåbord. Högerbenet ville inte alls vara med nå mer vilket gjorde detta väldigt jobbigt. Att sen sitta ner på toaletten innebar en hemsk smärta som höll i sig ett bra tag efter att jag återvänt till sängen. 

 

Ända sen jag kom in till sjukhuset har jag legat med benen högt 90 graders vinkel eftersom det underlättar mest på smärtan. De få gånger jag fått i mig någon mat. Åt jag liggandes då sitta upp inte var något allternativ. 

 

Det enda som höll mitt mod uppe under dessa dagar var vetskapen om att på torsdag skulle det kanske vara över. På torsdag skulle jag kanske få lite andrum. Jag förväntade mig så klart inte att må bra direkt efter operationen. Men jag förväntade mig en annan slags smärta. 

 

 

( 12 mars )

 

Under hela min tid som jag låg inlagd på Ortopedavdelning 31 A hade jag sammanlagt 5 rumskompisar, alla äldre kvinnor. Just den här dagen var det en kvinna som skulle operera sig för dekompressation i ländryggen. Hon hade inte diskbråck men hennes operation lät väldigt lik min. Så nu fick jag se hur personalen förberedde henne inför operation. Detta fick min puls att öka betydligt.  Nu kändes det plötsligt verkligt. I morgon skulle det där vara jag. I morgon! Jag längtade, men samtidigt blev jag väldigt rädd. Jag hade aldrig opererat mig tidigare. Tänk om något hände? Sen hörde jag en sköterska säga att de skulle stoppa kateter på min rumskompis inför opetationen. Kateter! Den tanken hade inte slagit mig tidigare. Tänk om jag också måste ha det? Jag låg i min säng och hörde hur de försökte stoppa katetern men inte lyckades. Tillsist hade det kommit in fyra stycken personal som var inblandad i att sätta katetern på min rumskompis. Varav två män. Helt plötsligt omvandlades en del av min oro för operationen till en oro inför förberedelserna inför operationen. Jag stoppade hörlurar i öronen och höjde min musik på mobilen. Jag ville inte höra vad de sa, jag försökte skingra all den oro som hoppat på mig.

 

 

Under min tid på sjukhuset fick jag besök av både familj och vänner. Alla har varit så underbara och hjälpsamma. Dagen innan operationen kom en av mina vänner och kollega precis när jag höll på att ta operationsprover. Jag hade mycket ont i högerbenet och tårarna rann redan innan hon kom på besök och de fortsatte hela tiden. Hon höll mig i handen och grät med mig samtidigt som proverna togs. Kände knappt av dem var återigen den duktigaste sjuksköterskan som stack mig. Alla gånger den sjuksköterskan tagit prover eller gett mediciner hade gått väldigt smärtfritt. 

 

Lite senare kom min familj och hälsade på. Jag kramade ihjäl mina flickor och min man. Och jag fick en hemsk tanke i huvudet. Tänk om operationen inte går bra? Ojoj så får jag inte tänka. Jag slog bort tanken, men den låg kvar där i bakhuvudet resten av kvällen. 

 

Jag hade fått veta att min operation kommer att ske på eftermiddagen någon gång efter lunch. På kvällen den 12 mars dagen innan min operation skulle jag duscha i ett speciellt medel och gnugga in hela kroppen två gånger. Detta hade jag gruvat mig mycket inför också. Det var saker som var obehagliga, men som måste genomföras. Jag skulle behöva stå upp i duschen på ett ben. Då jag absolut inte fixar att duscha sittandes. Det skulle vara smärtsamt! Jag skulle behöva ha hjälp att duscha. Det kändes nästan ännu värre än den kommande smärtan. Jag försökte tänka på att operationen skulle hjälpa och att jag inte hade något annat val. När jag väl duschade bäddades min säng rent. Det var mycket smärtsamt och pinsamt. Det här var kvällen innan operationen, på morgonen innan operation skulle samma sak upprepas. Jag fastade nu också. Det var inte något som jag hade några problem med eftersom min apptit inte var den största. Vet inte riktigt vilken tid som jag påbörjade min fasta inför operation men någon gång dagen innan. Kvällen innan operationen såg jag Greys anatomy på tv. Det programet har aldrig känts så verkligt och så läskigt som den kvällen. 

 

 

( 13 mars )

 

Dagen för operation var här! Jag hade inte sovit något. Jag var helt utmattad och hade ont. Jag hade legat och stirrat på klockan hela natten. Nedräkning. Nu var stunden snart inne, men jag hade fortfarande ett par timmar kvar att mentalt förbereda mig. 

 

Klockan sex på morgonen kom en kvinna nästan inspringandes i mitt rum. Hon hade precis börjat sitt pass och nu var det bråttom, sa hon. Jag skulle vara på operation köockan sju. Om mindre än en timme så nu behövde vi förbereda mig inför operation snabbt. Det här hade jag inte väntat mig. Pulsen ökade. Nu var det snart dags. Sköterskan hjälpte mig snabbt till duschen, medan en annan sköterska började bädda rent sängen. När jag precis börjat duscha kommer det in en annan sköterska och säger att vi kan sluta duscha opetationen har blivit inställd. INSTÄLLD!?!? Va ? Vad säger hon? Vi avbryter duschningen och jag får lägga mig i sängen igen medan sköterskorna går ut för att ta reda på mer. Sen kommer en sköterska in och säger att operationen har blivit inställd idag och att min läkare kommer ner och pratar med mig. Det snurrar runt i mitt huvud av alla plötsliga vändor som skett på så kort tid. Först skulle jag opereras tidigare och sen skulle operationen inte bli av! Jag kände hur allt mitt mod försvann! Jag orkar inte mer! Jag hade kämpat och bitit ihop tills idag. Jag klarar inte en dag till av smärta och sömnbrist. Det brast för mig. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna som forsade mer än vanligt. Hade läkaren som skulle operera mig bestämt sig för att lyssna på de andra läkarna som sagt att mitt diskbråck inte behövde opereras? 

 

 

 INSTÄLLT

Jag fortsatte att vara väldigt ledsen. Personalen hade burit in frukost till mig och sagt att det är bara att äta nu för jag behöver inte fasta då det inte blir operation. Hade som tur var ingen apptit för några minuter senare kommer min läkare in i rummet. Han som skulle operera mig. Han såg genast att jag var väldigt ledsen och frågade vad det var. Jag fick knappt fram orden, men sa tillsist att jag hade verkligen sett fram emot operationen idag. Sett fram emot att slippa denna smärta. Då såg läkaren väldigt förvirrad ut. Det blir operation, sa han samtidigt som han tittade förvirrat och nästan lite argt på sköterskan som satt brevid mig och tröstade mig. Det blir operation, sa han igen. Den blir på eftermiddagen som det var planerat från början. Vem har sagt att det inte blir? Sköterskan svarade att de fått den informationen. Sen såg läkaren maten som stod framför mig. Du har väl inte ätit något? sa han lite stressat. Nej, det hade jag ju som tur var inte gjort. Nu var det alltså operation på dagens schema igen. Var verkligen känslosamt alla dessa svängar på morgonen. Läkaren berättade åt mig dagen efter att min reaktion på morgonen när jag trodde att operationen inte skulle bli av gjorde han ännu säkrare på att jag behövde en operation. 

 

 

Det var så mycket känslor just nu. Det hade verkligen gått upp och ner nu på morgonen. Jag var glad igen, opetationen skulle bli av. Jag fick ett tag på mig att samla mig innan det blev dags att duscha. Denna gång var det ingen som avbröt oss. Jag fick ta på mig en tröja med knäppning i ryggen, ett par trosor och ett par operstionsstrumpor som gick över hela benen. Bara tårna som kikade fram längst ner. Jag la mig i en renbäddad säng. 

 

Jag skulle nu få en kanyl med dropp medan jag väntade på min tur i operationssalen. Jag är väldigt svårstucken och jag hatar att få sprutor och liknande. De senaste dagarna hade jag känt mig som en levande nåldyna och jag var helt sönderstucken överallt. På tredje försöket lyckades sjuksköterskan tillsist stoppa en kanyl i vänster armveck. Inte det trevligaste stället, men jag orkade inte fundera mer på det. Droppet kopplades på och jag var klar för operation. Jag hade sluppit stoppa kateter, med det löftet att jag går på toaletten just innan operationen. Det var jag väldigt nöjd med. Nu var det bara att ligga och vänta. Jag försökte att avvakta smärtstillande eftersom jag snart skulle opereras, men vid elva kunde jag inte vänta längre och fick då min sista morfinspruta i magen. 

 

 

Vid tolvtiden kom det in två sköterskor som sa att nu var det dags. Jag kände hur nervösiteten kom krypandes. Nu var det dags. Vi var nu påväg ut ur avdelningen och var nästan vid hissen då en annan sköterska kommer och säger att de är inte färdiga. De behöver tid för att rengöra operationssalen och redskapen. Så då blev jag tillbakarullad till mitt rum. Sköterskorna såg mycket irriterade ut. Det hade varit så mycket hit och dit med mig nu den här dagen så det var jobbigt för dem med. Nu var det bara att vänta igen. Det gjorde inte mig något.För jag visste att snart var det dags. Snart skulle min operation bli av. Att man kan längta efter något så mycket som man samtidigt är livrädd inför är svårt att beskriva. 

 

Halv två kom sköterskorna in på nytt i rummet. Nu var det äntligen dags. Efter ett snabbt toalettbesök bar det av. Vi rullar ner dig snabbt nu innan de hinner ringa och ändra sig igen skämtade de. På vägen ut ur avdelningen såg jag hur nästa pass personal hade kommit. De vinkade och önskade mig lycka till. Nu var det på riktigt.

 

 

Vi åkte hiss till operationen. Jag blev inrullad till opetationsdörren och sen fick jag hjälp av en sköterska att ta mig in i opetationssalen och lägga mig på operationsbordet. Det var smalt och hårt. Operationssalen var stor och ljus med operstionsbordet  i mitten. Mycket större än på tv. :) 

 

Jag frågade om jag skulle lägga mig på mage då operationen skulle ske i min rygg. Jag fick till svar att de vänder mig sen när jag är sövd. Vilket kändes lite obehagligt. Jag som brukar vela ha kontroll på allt kommer inte kunna ha det nu. Jag kommer vara i andras händer. Helt omedveten om vad som händer och sker. Jag var nervös. Två narkosläkare kom fram och presenterade sig. Den ena frågade vad som hänt i morse? Jag förstod inte frågan och sa hur menar du? När du inte kom i morse, vi har ju väntat på dig. Varpå jag svarade. Det är ju jag som väntat på er. Sen sa någon annan, såg aldrig vem, att det kommit in en akut operation på morgonen och sen drog rengöringen ut på tiden så hon har väntat sen i morse. Jag fick lite dåligt samvete att jag lät otrevlig, men jag sa inget mer. Hade order att andas lungt och slappna av. De hade fäst massa grejer på ryggen och nu gick de igenom en mask med mig som jag först skulle andas syrgas i och som de sen skulle söva mig med. Det sista jag hör innan operationen är hur de pratar om syreupptagning sen blir allt svart.