Jag minns att jag klagade över att jag hade ont över höger rumpa under julen 2013 då vi var hos mina föräldrar och hälsade på. Min syster som är superduktig på att massera försökte hjälpa mig att få ordning på detta. Tyvärr hjälpte det inte ett dugg hon lyckades bara få mig att skrika. Hon hämtade då ett liniment som hete Linnex som ska vara effektivt för ömma muskler och leder. Hon tittade på mig och väntade på en reaktion, men den brännande känslan som tydligen skulle infinna sig kom aldrig. Nu i efterhand inser jag att detta var för att mitt problem satt inte i musklerna utan det jag upplevde var nervsmärta.
KVÄLLEN DÅ MIN MARDRÖM BÖRJADE
Några dagar gick och sen på kvällen den 6 januari hände det något. Vi satt och såg på tv hemma hos oss då jag plötsligt kände att jag hade ont i höger höft. Tänkte inte så mycket på det. Men eftersom timmarna gick blev det värre och värre. Smärtan stegrade fort och jag minns att jag tänkte att det är bäst att ta lite smärtstillande och gå och lägga sig. Men när jag skulle ställa mig upp gick det inte. Min man fick hjälpa mig upp då min kropp inte alls hade de planerna. Jag la mig i sängen och försökte sova. Det gick inte. Smärtan blev så pass att jag på natten ringde akuten där jag upplevde att jag blev väldigt otrevligt bemött då de var väldigt korta och hänvisade mig att vända mig till min hälsocentral när de öppnade. Jag låg i tårar resterande del av natten. Tittade hur klockan tickade sakta mot morgon. Jag passade på att sjukskriva mig och meddela mina kollegor att jag blir borta. Direkt hälsocentralen öppnade ringde jag dem och fick en tid en timme senare.
PÅ HÄLSOCENTRALEN
( 7 januari)
Jag gjorde mig i ordning och begav mig i sakta takt mot hälsocentralen som ligger ca 200 m från oss. Vägen kändes lång. Smärtan i benet var plågsam och vissa gånger kändes det som att benet skulle ge med sig. Den korta promenaden gjorde att smärtan ökade väldigt mycket.
Tårna rann när jag kom till vårdcentralen. Jag anmälde mig och gick till väntrummet där jag satte mig i en stol. Det skulle jag inte gjort. Det kändes som att jag gick sönder! Som att någon stack in en kniv i mig och vred om. Ställde mig snabbt upp igen. Efter ett tag blev detta oxå väldigt jobbigt, kände hur benet ville ge efter. Jag lutade mig mot väggen och lyfte upp högerbenet så att all vikt fördelades på mitt vänstra ben. Minuterna som följde var väldigt långa. Jag stog där och bet ihop. Blev väldigt lättad då jag såg dörren öppnas och läkaren ropa upp mitt namn. Äntligen!
Väl där inne förklarade jag vad som hänt. Jag fick ligga ner och hon genomförde en undersökning av mig. Tårarna rann och hon erbjöd mig smärtstillande i form av någon drickbar smärtstillande morfinbaserat preparat. Det skulle verka snabbt. Hon fortsatte sin undersökning av mig och jag minns att en av de sakerna som hon nämnde att det kunde vara var diskbråck. Vilket jag i tankarna avfärdade lika snabbt som hon sa det. Diskbråck jag har ju inte ont i ryggen utan jag har ju ont i höften, tänkte jag.
Smärtstillande hjälpte inte alls så fick ytterligare en likadan shot att dricka. 30min senare i tårar och med en smärta som ökat ytterligare bestämde hon sig för att ge mig en morfinspruta i benet. Det skulle hjälpa var hon helt säker på. Minutrarna gick och morfinet hade igen effekt. Då beslutade läkaren sig för att skicka mig till akuten då de inte kunde göra mer, nu hade de gett mig den mängd smärtstillande som de fick. En sköterska ringde och ordnade sjuktransport till sjukhuset. Det beställdes en liggande transport men när den väl kom var det en vanlig taxi utan möjlighet till att ligga. De frågade om det gick bra och jag som inte tycker om att vara till problem och klaga sa så klart att det går nog bra. Samtidigt som jag tänkte hur FAN ska jag fixa det! Hela vägen till sjukhuset satt jag i taxin och bet ihop. Jag skakade av smärtan och tårarna rann, varenda gupp på vägen till sjukhuset kändes och aldrig förr hade den vägen känts så lång att köra.
PÅ AKUTEN
( 7 januari )
Äntligen framme! Jag steg snabbt men smärtsamt ur taxin! Känslan var så befriande att stå upp, tills jag åter igen kände att benet håller på att ge upp. Jag tog mig snabbbt in genom dörren till akuten. Anmälde mig och fick återigen vänta! Väntrummet var fullt, Jag såg att de flesta verkade ha haft någon form av benbrott då många var gipsade. Jag stod upp lutade mot en vägg och försökte bita ihop. Tårarna gick inte att hålla tillbaka utan rann ner för mina kinder. Jag såg att många tittade på mig, men jag hade inte tid att bry mig om det. Jag måste fokusera på att hålla mig stående. Jag frågade en sköterska som gick förbi om det inte fanns något ställe som man kunde vänta på liggandes. Det är snart din tur fick jag till svar. Så jag väntade.
Till sist efter några minuter blev det min tur. Äntligen! En sköterska visade mig till en brits där jag kunde ligga ner. Jag beskrev snabbt vad som hänt och hur jag mådde. Hon tog blodprover och skulle skicka iväg dem till labbet. Hon sa att jag fått så pass mycket smärtstillande så hon kunde inte ge mig mer. Jag skulle få träffa en ortoped, men just nu var alla upptagna. Jag fick ligga där och invänta en läkare.
Det tog ca 1,5 h innan en läkare hade tid. Under den tiden låg jag och grät och skakade. Det var så fullt på akuten att vi låg flera brevid varandra, men med skärmar mellan. På andra sidan skärmen bredvid mig var det en äldre man som höll på att andas syrgas på grund av en förkylning. Jag hörde han och hans fru tycka synd om mig. Tjejen bredvid som verkade ha mycket ont hörde jag de säga ett flertal gånger. Ja, det hade jag verkligen! Äntligen kom det tillsist en läkare. Han frågade återigen vad som hänt och hur jag kände mig. Sen undersökte han min höft och min rygg. Frågade om jag hade ramlat eller om någon hade slagit mig. Sen sa han att han inte ville ge mig mer smärtstillande än eftersom jag fått så mycket. Han skulle gå igenom anteckningarna från vårdcentralen och tala med en kollega.
Åter igen en lång väntan! Det var så jobbigt. Tror att vi var uppe i ca 2,5 timme innan nästa läkare kom. En ny läkare denna gång. De hade tydligen haft skiftbyte mitt i allt. Så återigen blev det att upprepa mig om vad som hänt och hur jag mådde. Följt av ytterligare en undersökning. Fick samma svar denna gång med, men nu dröjde det enbart 30 minuter innan jag fick komma in på ett rum där jag skulle få en kortisonspruta i höften för att ta bort smärtan som skulle hjälpa i ca 8 h. Först upplevde jag att sprutan förvärrade smärtan, men efter några minuter kändes det bättre. Det hjälpte faktiskt lite grann!
Efter ytterligare samtal och undersökning fick jag göra en skelettröntgen. När jag väntade på min tur på röntgen såg jag ytterligare folk med benbrott. Verkade verkligen ha blivit sjuk på en av de mest hektiska dagarna. Efter röntgen var det bara att vänta igen. Kortisonsprutan verkade ha hjälpt för tårarna slutade att rinna och jag kunde röra mig lite bättre. Smärtan fanns där fortfarande, men den värsta toppen var borta. Modet gick upp och det var skönt att höra att skelettröntgen inte hade visat något.
Läkaren konstaterade att det förmodligen rörde sig om en höftledsinflamation. Jag skulle få smärtstillande och få börja med sjukgymnastik som han skulle skicka en remiss på. Han sjukskrev mig i 3 veckor Och skickade hem mig. Var på akuten i nästan 12 h. De hade verkligen fullt upp den dagen vilket förmodligen gjorde att min väntan på ortoped blev så lång. Men vill säga att det var många super gulliga sköterskor som var fram och frågade hur jag mådde med jämna mellanrum. Sköterskorna och läkarna frågade om jag ramlat ett par gånger. Antagligen en rutinfråga den här tiden på året antar jag om man såg på resterande patienter. Väl hemma på kvällen ca 23.00 slog det mig att jag faktiskt inte ätit något under hela dagen. Hela dagen hade gått åt till att ha ont och kämpa. Var fortfarande inte hungrig då. Åt något ändå, men minns inte vad. Jag gick sedan och la mig helt utmattad. Väl omedveten om att detta bara var början på en väldigt lång och smärtsam resa.
