Publicerat: / Mars 2014
INLAGD PÅ SJUKHUS
ORTOPEDAVDELNING 31A
( 5 mars - 9 mars )
Jag fick vänta på akuten ett tag eftersom de behövde förberedas ett rum för mig på avdelningen som jag skulle till. Jag fick lite mer smärtstillande medan jag väntade, men ännu en gång utan minsta effekt.
Påväg till avdelningen kände jag mig lättad över att de hade lyssnat på mig på akuten. De skulle hjälpa mig nu, jag skulle slippa ha så ont hela tiden. Jag skymtade ett ljus i tunneln.
När jag kom till avdelningen var klockan nästan sex på kvällen. Det var många som var i rummet när jag blev inrullad dit. Man blev lite överväldigad. Tycker ju inte direkt om att vara i centrum. Jag fick en sal med plats för två patienter, vilket jag inte hade några problem med. Är ju bara kul att se någon annan. Jag blev inskriven på avdelningen av en sjuksköterska , fick gå igenom sjukdomshistorik, allergier och hur jag mådde. Sen fick jag en kanyl på handen. Hatar verkligen att bli stucken, men denna sjukskötetska var väldigt duktig på att stickad för det kändes knappt. :) Jag fick mer smärtstillande och något att äta. Sen försökte jag få bort tankarna från smärtan genom att se på Greys anatomy.
MAGNETRÖNTGEN
( 6 mars )
Jag hade förväntat mig att få vänta ytterligare någon dag på magnetröntgen, men fick komma på det redan dagen efter jag blev inskriven. Hade hört en del om magnetröntgen innan och nu skulle jag få skapa mina egna erfarenheter av detta.
Jag blev nerrullad och fick komma in på röntgen omgående. Jag hade innan fått ta bort alla smycken och mina egna kläder som jag envisats med att ha så länge som möjligt. Så iklädd landstingets snygga vårdkläder fick jag med hjälp lägga mig på en smal brits där de snabbt gick igenom proceduren som skulle ske. Jag fick ett par hörsekåpor på mig med musik som spelade så jag skulle slippa det värsta oväsandet från röntgenmaskinen. Sen körde de in mig i röntgen. De som beskrivit detta för mig skämtade inte när de sa att det var ett smalt hål som man fördes in i. Jag hade fått en knapp att trycka på ifall jag kände att jag behövde komma ut. Sen började maskinen låta och man blev jättevarm av att ligga där inne. Jag försökte tänka på att ligga stilla och att jag måste fixa detta för att bli bättre. Det gjorde väldigt ont att ligga med raka ben, men jag har inget val.
En evighet senare var jag klar. Jag fick hjälp att ta mig från britsen tillbaka till sjukhussängen. Bara sen igår hade benet blivit mycket svagare och jag klarade knappt av att stödja på det. Nu var detta gjort och det var bara att invänta resultatet. Efter röntgen fick jag ligga i sängen utanför och invänta att det kom personal från avdelningen för att hämta mig. Låg en annan tjej där och väntade så vi hann prata lite grann. Man träffar väldigt många människor när man befinner sig på sjukhuset. Ofta i svåra livssituationer. Man får verkligen perspektiv på hur skört livet kan vara. Gäller att ta vara på varje dag som man får tillsammans med sin familj och sina vänner.
Redan samma dag fick jag resultatet från magnetröntgen. Det visade sig att min höft inte var orsaken till min smärta utan det var ryggen. Jag hade diskbråck på två nivåer L4 - L5 och L5 - S1. Läkaren som kom och meddelade detta sa att diskbråcken inte såg så stora ut på röntgen så förmodligen skulle inte en operation behövas utan jag skulle få vara kvar på avdelningen för att hitta en smärtlindring som fungerade. Det var tungt att smälta att det var diskbråck hade hoppats på höften in i det sista. Operation ville jag verkligen inte vara med om så det var skönt att höra i alla fall. Men jag tänkte att jag kommer få äta mediciner reste av livet mot detta skit och aldrig bli riktigt bra. Det var en känslosam dag.
SMÄRTLINDRING
( 7 mars )
Nu låg fokus på att få smärtlindringen att fungera. Jag tyckte att jag fick hur mycket smärtstillande som helst utan någon inverkan alls. Det var så jobbigt att hela tiden ha ont. Det fanns ingen position som var skön. Sömnen hade varit väldigt drabbad sen smärtan kom och det var inte många minuter som jag sovit. Somnat till av utmattning 5 min här och där men inget utöver detta. Jag fick både smärtlindring i tablettform och via kanylen. Personalen gjorde verkligen sitt bästa för att hjälpa mig men min smärta fanns kvar.
Jag var så trött och hade så ont. På kvällen den här dagen fick jag min medicin och skulle försöka se lite let's dance för att skingra tankarna. Då hände det något vet inte riktigt vad. Men smärtan i mitt ben ökade så fruktansvärt. Det kändes som att mitt underben skulle gå av. Som att det satt fast under en bil och jag kunde inte röra det. Trycket i benet fick tårarna att forsa nerför kinderna. Det gjorde så ont! Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Jag ringde efter en sjuksköterska som inte visste vad som kunde hänt eller hur jag skulle göra nu. Sjuksköterskan hämtade en värmedyna fulld av kokhet vatten som han placerade på mitt underben och lindade fast. Det hjälpte inte mycket, men det kändes ändå skönt när underbenet blev kokhet.
Efter ett tag blev det skiftbyte. Nattpersonalen kom och en av sjuksköterskorna tog beslutet att ge mig en snärtstillande morfinspruta direkt i magen. Det var den första av många. Fram till operationen fick jag nog mellan 8 - 10 sprutor varje dag. Efter att jag fick denna spruta somnade jag. Jag fick sova hela 2 timmar. Vilket kändes så skönt. Det var de längsta jag sovit på flera dagar. Smärta var däremot fortfarande kvar då jag vaknade.
EN LÅNG HELG
( 8 - 9 mars )
Nu var det helg. Lördag vilket innebar att ronden skulle gå senare än vanligt. Jag hade ingen aptit och jag mådde väldigt dåligt. Jag försökte gå på toaletten den här morgonen men nu fungerade inte högerbenet att stödja på. Fick därför ett gåbord som jag kunde hoppandes på högerbenet ta mig till toaletten med. Det var smärtsamt, men inte lika hemskt som att sätta sig på toaletten. Det gjorde så ont så ont att sitta. Kändes som att kroppen skulle gå sönder.
När ronden kom fick jag inte något bra svar på varför min smärta ökat så. De genomförde en undersökning. Där de kollade hur högt jag kunde lyfta benet innan nervsmärtan ökade. De frågade vart smärtan satt. Då var smärtan som störst på underbenets utsida, sen var det höftsmärtan, jag kände även smärta på lårets ovansida och på fotens ovansida. De kollade hur min känsel var. Större delen av högerbenet stack och hade nersatt känsel. De kollade högerfotens styrka och rörelseförmåga. Vilket nästan var helt obefintlig. Jag hade fått droppfot kallade de det. Återigen fick jag höra att diskbråcket såg inte speciellt märkvärdigt ut på magnetröntgen så jag borde inte uppleva dessa smärtor.
Om jag minns rätt var det under denna helg som jag tappade förmågan att känna blåsfyllnad. Jag kände alltså inte när jag behövde kissa, men jag kunde fortfarande kissa även om det var smärtsamt. Så sjuksköterskorna började nu med jämna mellanrum mäta hur mycket urin jag hade i blåsan med en så kallad BS. En slags ultraljudsmaskin som talade om hur många ml jag hade. De kunde då säga när jag behövde gå på toaletten. Efteråt kollade de även att jag fått ut allt. Så det var en massa kollande hela tiden. Dagarna som jag var inlagd kändes väldigt långa. Det var en lång och smärtsam helg. Jag kände nu att orken började ta slut. Skulle göra vad som helst för att slippa smärtan.
