Jag vaknade morgonen efter jag varit på akuten och smärtan var tillbaka. Jag tog mig knappt upp ur sängen. Skyndade mig att ta mina tabletter i hopp om smärtstillande. Vilket inte hjälpte! Jag försökte bita ihop och ta mina mediciner som läkaren sagt skulle verka. Jag grät och hade så ont de kommande 8 dagarna. Sömnen blev mycket lidande och min man började sova på soffan för han kunde inte sova p.g.a. att jag hade så ont och höll han vaken.
Jag ringde akuten en gång under den här tiden och berättade att medicinen inte hjälpte. De skulle kontakta läkaren och be han ringa upp. En sköterska ringde sedan upp och sa att medicinerna som jag fått borde hjälpa om jag har så ont så jag inte klarar mig får jag vända mig till akuten. Åter igen bet jag ihop. Jag kanske klarar mig hemma, de verkar ju ändå inte kunna göra något på akuten för mig så kommer bara bli hemskickad igen tänkte jag.
Efter ca två veckor hade smärtan gått ner till en hanterbar nivå och jag började leva igen. Jag återgick till jobbet och till vardagen. Men smärtan fanns där och det var alltid nerräkning den sista timmen innan jag skulle ta nästa dos av medicinen. Jag var så less på min onda höft som vägrade bli helt bra.
Jag fick ett par ordentliga skor av min man att börja använda på jobbet för att det skulle underlätta för min höft då jag har ett väldigt rörligt arbete.
