Loverose

( 13 mars )

 

Jag var så lycklig över att bensmärtan var borta. All bensmärta både i underbenet och i höften. Jag kunde röra högerfoten som vanligt. Jag fick höra att jag såg så glad ut att det riktigt sken om mig. Jag kände mig glad och jag kände mig lycklig. 

 

Det gjorde inte speciellt ont bakom ryggen utan det var mest som en värmande känsla. Domningarna i vänsterarmen fanns fortfarande kvar, men någon nämnde att det kunde bero på svullnad kring nerven efter operationen. Jag minns att jag tänkte skit samma om jag alltid kommer ha så i armen för nu var smärtan i benet borta. Jag minns att jag tänkte att jag skulle gjort om operationen alla gånger. Smärtan var borta och jag var överlycklig! 

 

Jag ville testa att stå på benet och att gå för att se om det fungerade. Jag fick hjälp att koppla bort droppet och ta på mig en tröja. Då jag fortfarande inte hade någon på mig under täcket. Det hade jag helt glömt bort. 

 

Jag satte mig upp och ställde mig upp med hjälp. Jag kände inte att det var problem att ta mig upp. Men jag minns att jag var rädd för att röra mig för mycket så att jag drar upp något i såret. Sen fick jag gå en sväng med gåbord tillsammans med två av personalen. Det gjorde inte ont att gå och benet gjorde som jag ville. Däremot kände jag att benet var svagt. Det blev trött fort. Det var en utmaning att gå rakt i ryggen utan att vrida sig. Gjorde jag minsta vridning av ryggen högg det till i såret bakom ryggen. Efter promenaden gick jag på toaletten. Där kom vridningar av ryggen hela tiden vilket kändes en del. Men det gick bra att sitta nu. Jag kunde slappna av och inte stressa p.g.a. smärtan. Jag var så lycklig. :)

 

Efter min promenad blev jag lite yr och var tvungen att lägga mig ner och ta igen mig. Har ju väldigt lågt blodtryck så det inverkar ju samt att jag i princip bara legat ner i en vecka så vet var inget jag tänkte nå mer på.

 

Jag drack mycket vatten hela kvällen då halsen gjorde ont efter intuberingen. Kändes som att man hade halsfluss. ;) Jag fick höra att läkaren som opererade mig skulle komma förbi och prata med mig i morgon. Den kommande natten sov jag. Det var så härligt att kunna sova igen. 

 

 

( 14 mars )

 

Jag vaknade mer utvilad än på länge. Jag hade nog sovit 6 timmar i natt. Var så skönt. Vänsterarm var fortfarande bortdomnad och jag såg fram emot att fråga läkaren om vad han trodde. Om det skulle släppa eller?

 

Jag fick frukost, apptiten var tillbaka. :) Det var så gott med ett mjukbröd med skinkost på och ett glas proviva nyponsoppa. Sen fick jag lite mediciner. 

 

Sjukgymnasten var först på plats den här morgonen. Jag kände ganska direkt jag satte mig upp att yrseln kom. Jag försökte strunta i det och ställde mig upp och gick en sväng med gåbord. Jag kände att jag behövde gå tillbaka till sängen för att lägga mig ner. Vi bestämde att hon skulle komma tillbaka lite senare under dagen. 

 

Ronden kom efter nio någon gång. De sa inte så jätte mycket. Utan frågade mest hur jag mådde och sa att arbetsterapeften skulle komma förbi och sen att läkaren som opererade mig även skulle göra det. Hemgång skulle kanske bli i morgon. De ville att jag skulle fixa att gå utan gåbord innan de släppte hem mig.

 

Läkaren kom vid tio tiden. Även han sa att det var roligt att se mig le. Han frågade hur jag mådde och jag berättade att all smärta i benet och höften var borta. Jag kände blåsfyllnad igen och jag var så tacksam. Han berättade att direkt efter operationen kan det kännas väldigt bra och sen kan smärtan komma igen. Under operationen sprutar man in bedövning på området som opereras. Så han ville vara tydlig med att jag kommer ha en lång väg tillbaka även om jag kände så här nu. Ja, han hade ju väldigt rätt om det. 

 

Jag var iallafall så lycklig över att han hade lyssnat på mig och genomfört denna operation. Vi gick igenom operationen. Han sa att han blivit väldigt förvånad när han kom ner till nerven. Nerven hade varit mycket mer påverkad än vad man sett på magnetröntgen. Nerven ska vara vit och min nerv hade varit mörkrosa. Han sa att han förstod att jag hade haft ont. Han sa här att han var glad att han tog beslutet att operera mig fast flera läkare sagt åt honom att en operation inte var nödvändig. Han sa tydligt att jag hade behövt en operation. Han försökte skoja till det och säga att jag inte ska hålla på att luras på bilderna. Han hade aldrig varit med om så stor skillnad från bild till verklighet. Så han lärde väl sig något också. :) Det kändes faktiskt bra att den hade varit mer påverkad än på bilderna. Ett tag kändes det som att jag kanske inbillar mig när alla kom och sa att jag borde inte må så dåligt. 

 

Han sa att operationen hade gått bra, men att mina två nedersta diskar i ländryggen såg väldigt dåliga ut. De är sjuka, sa han. Han sa att jag måste börja träna upp ryggen och gå ner i vikt så att jag förebygger ytterligare diskbråck. Men han sa att jag förmodligen kommer ha problem med ryggen i framtiden.

 

Jag frågade om vänsterarmen som fortfarande var bortdomnad. Han berättade då att jag legat i en väldigt onaturlig ställning med vänsterarmen att det förmodligen berodde på det. Han sa att det borde släppa på någon dag. Det hade han rätt i. Två dagar senare var domningarna helt borta. Det kändes väldigt bra att prata med honom. Hade väldigt stort förtroende för han innan operationen och nu även efteråt.

 

Efter ett tag kom sjukgymnasten tillbaka. Nu gick det bättre att gå med gåbord. Hon gick igenom olika ryggövningar som jag skulle göra hemma varje dag. Och försökte lära mig använda kryckor. Kryckorna gick inte alls speciellt bra den här dagen. Högerbenet var trött och svagt ( ej ont ) och jag blev yr på nytt. Var bara att ta det lugnt igen. 

 

 

Arbetsterapeften kom in strax efter sjukgymnasten. Där gick hon igenom hur jag bodde och vilka hjälpmedel jag skulle behöva ha hem. Jag köpte en kilkudde som skulle underlätta när jag sitter. Gäller att sitta rätt och jobba tillbaka svaken. Vi diskuterade toalettförhöjningar  och hur duschmöjligheterna såg ut. Jag kände att jag fixade det som det såg ut på hemmaplan. 

 

Varje gång jag var upp blev jag yr så kryckorna kändes läskiga, men jag testade dem engång till den här dagen.   Återigen kändes det som att det varit en väldigt händelserik dag. Jag mådde bra, det gick åt rätt håll nu. Jag såg ett slut på detta elände. 

 

 

( 15 - 16 mars )

 

När jag vaknade på morgonen hoppades jag på att få åka hem. Det var så länge sen jag var hemma. Det kändes som en evighet. Jag saknade min man och mina flickor så mycket. 

 

Dagen bestod av träning med kryckor. Återigen kom yrseln och nu även kombinerat med illamående. Mådde illa och hade ingen apptit under större delen av dagen. Dagen gick med andra ord inte speciellt bra. Jag fick inte åka hem. 

 

Nya tag. Jag tog sikte på söndagen. Nu skulle jag väl ändå få åka hem. Jag mådde väldigt bra på morgonen. Jag hade varit upp en sväng utan illamående och testat kryckorna lite i rummet. Nu var det dags för frukost. Jag åt med apptit för en gångs skull. Jag fick mina mediciner i samband med frukosten. Jag hade inte alls ont någonstans förutom när jag råkades vrida ryggen. De hade under dagarna minskat min medicinering eftersom. Jag hade haft en VÄLDIGT hög smärtlindring innan operationen. En stund efter frukosten behövde jag gå på toaletten. Jag tog gåbordet och gick dit. Efter att jag hade kissat blev jag yr och ramlade framåt. FAN! Det gjorde skitont i såret bakom ryggen. Jag tog mig snabbt men smärtsamt upp på en stol som stog vid tvättstället. Satte mig där och andades ur. Då blev jag jätte illamående och sträckte mig efter en påse för illamående. Jag hann nästan då frukosten valde att titta ut. Jag fick en del på byxorna och lite kom på golvet, men det mesta kom i påsen. ÅH NEJ VAD PINSAMT! Jag måste ringa på hjälp, men jag ville inte det. Tog lite papper som jag nådde och torkade av byxorna lite och slängde lite annat papper på golvet och torkade lite lätt med foten. Så nu såg det inte lika hemskt ut i alla fall. Jag samlade mod och tröck på signalknappen med vänsterfoten. Sen var det bara att invänta skammen. Hatar verkligen att behöva be om hjälp. Jag hatar att inte klara mig själv. Personalen på sjukhuset var helt underbara och de tog väl hand om mig. De har verkligen ett tufft jobb med vissa patienter. Har hört och sett saker som jag inte skulle vilja vara med om på mitt jobb. Tur att ni finns. Det kom tillsist en sköterska som hjälpte mig att städa upp och byta byxor. PINSAMT! Funderade först på att hoppa över att berätta denna del, men lovade mig själv att vara helt öppen och ärlig här. Så kör på det. Sköterskan som kom var då väldigt lugn och det verkade som att detta var vardag för henne. Hon fick mig att känna mig bättre till mods.  Jag var väldigt orolig över såret på ryggen. Tänk om jag sabbat det nu? Sköterskan kikade på bandaget, men det hade inte blött igenom något. Hon sa att det inte var någon fara. Nu blev det sängläge igen.

 

Ronden kom efter ett tag. De ville helst inte skicka hem mig idag heller, men de visste inte hur de skulle göra med mig. Jag var den som var piggast på  avdelningen och de hade ont om platser. Först frågade de om det skulle vara okej att bli flyttad till patienthotell om det skulle behövas. Jag sa ja fast visste inte riktigt vad det innebar. Insåg sen att det hade varit som ett hotellrum utan personal. Det hade jag inte velat, men det blev inte aktuellt heller. 

 

Läkaren på ronden trodde att min yrsel och mitt illamående var en biverkning av en medicin. Han tog bort den han misstänkte och la till en magmedicin istället för att magen skulle fixa alla mediciner jag fick. Jag blev snabbt bättre och mycket piggare. Illanåendet och yrseln försvann på någon timme var jag upp på benen och fixade kryckorna. Det var det där bruna runda pillret ( kommer ej ihåg namnet ) som var boven. 

 

Nu ville jag hem. Jag frågade om det var okej och det var det. :) De gick för att fixa sjukskrivningen och recept på mediciner. Jag fick även en genomgång om vilka mediciner som skulle tas när och hur jag skulle trappa ner några av dem när tiden gick.

 

Min man kom och hämtade mig. Han hade med sig en rullstol från entren. Jag satte mig i den med kryckorna i famnen. Nu bar det av hemåt. Äntligen efter 12 dagar på sjukhuset!